Sammanfattning
Markläckage, vattendragstransport och sjöretention av kväve har beräknats med en modell (PULS-N) i de delar av Motala Ströms avrinningsområde, som faller inom Linköpings, Finspångs och Norrköpings kommuner. Modelleringar har gjorts för åren 1975-89 och verifierats mot befintliga mätdata.
Modellen använder tre olika typer av indata: meterologiska uppgifter om temperatur och nederbörd, geografiska uppgifter om vattendelarnas läge och arealens fördelning på olika markanvändning, samt kemiska data om typiska halter i avrinnande vatten från olika typer åv markanvändning
Markläckaget av kväve domineras av bidrag från åker med sädesodling. Från de delar av avrinningsområdet, som ungefärligen motsvaras av Linköpings kommun, svarade sädesodling för 31 % av arealen men 76 % av markläckaget. För Finspång var motsvarande siffror 4 resp. 18 % och för Norrköping 9 resp. 32 %. Dessa procentuella uppgifter på markläckaget gäller 1989 men varierar inte nämnvärt mellan olika år.
Kvävetransporten i vattendragen visar kraftiga mellanårsvariationer, som huvudsakligen förklaras av skillnader i nederbörd. I de fall, då modellerade värden avviker från värden beräknade ur uppmätta koncentrationer, är detta en indikation på förändringar som inte förklaras av väderfaktorer. Exempelvis var 1977 ett år med starkt förhöjd uttransport ur sjön Glan. Uttransporten kan inte förklaras tillfredställande av en motsvarande hög intransport, vilket tyder på en frisättning av kväve från sjösedimenten i Glan.
Både Roxen och Glan fungerar som kvävefällor. I genomsnitt kvarhölls, på basis av sjöyta, 53 kg/ha·år (17 % ) i Roxen och 36 kg/ha·år (9 % ) i Glan under perioden 1975-89. En orsak till skillnaden är antagligen att nitrat-N-transporten till Roxen är högre än till Glan, trots att total-N-transporten är högre till Glan. Förhållandet mellan nitrat-N och organiskt N i sjöarna speglar att Glan inte är en lika utpräglad slättsjö som Roxen.
Beräkningarna, med hänsyn tagen till retentionen i sjöarna, visar att punktkällorna (de stora reningsverken och Skärblacka bruk) stod för 27 % av Motala Ströms nettobelastning på Bråviken under perioden 1985-89. Det lokala bidraget från markläckage i de aktuella kommunerna stod för 22 % och intransporten till kommunerna för 51 % .
Nettotransporterna av fosfor, räknat per ytenhet, är störst inom Linköpings kommuns delar av Svartåns och Motala Ströms (huvudfårans) avrinningsområden.
Transporten av fosfor från Roxen var under 1975-89 klart större än transporterna till Roxen. Under samma period hade Glan en nettoimport av fosfor.