Lågtrycket når sin kulmen

Lågtrycksutvecklingen startar som en kedjereaktion, men skenar inte iväg på grund av interna återkopplingsmekanismer.

Tryckgradientkraften tvingar mer och mer varm luft att strömma upp över kall luft, och allt mer kall luft att kila in sig under den varma luften. De horisontella temperatur- och täthetskontrasterna, som varit drivkraften i utvecklingen, börjar nu försvagas, vilket förhindrar kedjereaktionen att skena iväg.

Friktionen mot marken spelar också en viss roll för att försvaga lågtrycket, men på ett mer komplicerat sätt än man skulle kunna föreställa sig.

I artikeln Ett lågtryck börjar bildas följde vi det inledande stadiet i en lågtrycksutveckling i gränszonen (fronten) mellan den lätta varma luften och den tunga kalla. Ojämnheter i den kraftiga vinden på hög höjd kunde generera underskott av luft i lägre nivåer.

I det grunda lågtryck som bildats började luften cirkulera moturs och framför lågtrycket pressa varm luft mot kall, bakom lågtrycket kall luft mot varm. När cirkulationen intensifierades pressades den varma luften ännu kraftigare mot kalluften, men eftersom den var lättare gled den upp över kalluften.

Den kalla luften som pressades mot det varma lågtrycket, var tyngre och sjönk in under varmluften. I samband med förändringarna i temperaturförhållandena utvecklades en våg i strömningen.

Detta påverkade vinden på högre höjd på ett sätt som påskyndade luftunderskottet i lägre nivåer, lufttrycket föll ytterligare osv. Vi är inne i en kedjereaktion som inget verkar kunna bromsa. Men interna återkopplingsmekanismer börjar snart bromsa utvecklingen.

Obalans mellan krafter

Lufttrycket avtar fortare uppåt i kall luft än i varm. Eftersom kalluften strömmar in bakom lågtrycket får det till följd att i högre nivåer lutar lågtrycket åt det håll där den kallare luften återfinns, vilket oftast är åt väster (fig1). Ju mer fördjupningen framskrider desto mer sprider sig lågtryckscirkulationen också uppåt.

I artikeln Krafter i motverkan och samverkan visades hur en obalans mellan tryckgradientkraft och corioliskraft är typisk för medurs respektive moturs strömning.

I takt med att lågtrycket fördjupas och motursströmningen tilltar kommer tryckgradientkraften nära centrum alltmer att dominera över corioliskraften, medan motsatsen gäller i lågtryckets ytterkanter (fig. 2 a, b).