Bifurkation och förgrening

Ett vattendrag kan delas upp i två olika grenar, en förgrening. En förgrening som för med sig vatten från ett vattendrag till ett annat brukar kallas bifurkation. Sveriges mest kända bifurkation är Tärendöälven, där ungefär hälften av Torneälvens vatten förs över till Kalixälven.

Ett vattendrag går normalt mellan en källa och en mynning. Ibland kan det delas i två eller flera grenar, detta kallas förgrening. Den gren i vilken den största mängden vatten går kallas huvudgren och övriga kallas bigrenar.

Bifurkation

Om förgreningen gör att vatten leds till olika vattendrag eller när vattnet från en sjö rinner i två olika vattendrag kallas detta bifurkation. Oftast används begreppet bifurkation för ett vattendrag som startar vid ett vattendrag eller sjö och som har sin mynning i ett vattendrag eller sjö som tillhör ett annat vattensystem än det börjar vid.

Tärendöälven

Den mest kända bifurkationen i Sverige är Tärendöälven. Vid Junosuando delar sig Torneälven i två grenar. En gren fortsätter heta Torneälven och den andra grenen med namnet Tärendöälven, mynnar i Kalixälven vid Tärendö. I medeltal går drygt hälften av vattenföringen ovanför förgreningen till Tärendöälven.

Vängelälven

Den mest kända bifurkationen från en sjö med två utlopp är Vängelälven. Sporrsjön har sitt största utlopp genom Faxälven. Från Sporrsjön går också Vängelälven som leder över vatten till Fjällsjöälven. Före kraftregleringen av vattendragen gick i medeltal 18 % av vattnet från Sporrsjön till Vängelälven. Efter regleringen är mängden till Vängelälven knappt 3 %.