Livsmiljöer
Livsmiljön för en växt eller ett djur är den miljö där den kan leva. Ute till havs, i det fria vattnet, lever växt- och djurplankton, fisk, sjöfåglar och däggdjur som till exempel sälar. Havsvatten rör sig, och tar med sig näring, värme och kyla. Det är oftare is i norra Östersjön än i södra och på vissa platser är det mer strömt än på andra. Salthalten ändras längs hela Sveriges kust och är helt avgörande för vilka djur och växter som lever var och även hur de ser ut. På västkusten är salthalten högst. Vattnet i Östersjön är bräckt, vilket är en blandning mellan salt och sött vatten. Mängden syre i vattnet och vid bottnen påverkar kraftigt vilka växter och djur som kan leva på en plats.
Bilderna nedan visar resultat från de senaste mätningarna i havet.
Syre
Förstora bildenFigur: Snitt som visar syrekoncentration, salthalt och temperatur från mätningar med CTD och MVP, från Skagerrak till Östra Gotlandsbassängen och vidare in i Västra Gotlandsbassängen.
Ytvattnet är vanligtvis mättat med syre, vilket tillförs genom upptag från atmosfären och genom algers fotosyntes. Syre kan bara tillföras genom vertikal omblandning av vattenmassan eller vid tillskott av nytt vatten, som tex. vid inflöden från Västerhavet till Östersjöns bottenvatten. I bottenvattnet är mängden syre begränsat. Där konsumeras syret genom nedbrytning av det organiska material som sjunker ned från ytan. Om syret tar slut fortsätter nedbrytningen av de döda organismerna med hjälp av svavelbakterier och svavelväte bildas. Svavelväte är ett dödligt gift, vilket gör att de djur som inte kan fly undan dör. Även fiskägg dör, vilket fått allvarliga följder för torskstammen i östra Östersjön.
Temperatur
Solens uppvärmning under vår och sommar, skapar varmare, tydliga lager vid ytan med kallare lager längre ned i vattenmassan. Under sommaren finns flera lager av olika tjocklek, beroende på hur väl omblandat vattnet är. Ofta kan vinden blanda ned värme djupare i vattenmassan, men möjligheten att blanda ned värme i havet beror även på hur salt vattnet nedanför är. Höstens och vinterns hårdare vindar är ofta så pass starka att ett djupare lager av välomblandat ytvatten skapas. Vid kalla förhållanden når ytvattnet fryspunkten och is i många olika former bildas.
Salthalt
Längs kusten runt Sverige finns en tydlig salthaltsförändring, från nästan helt sött vatten i norra Bottenviken via bräckt vatten i Östersjön till nära oceaniskt vatten med hög salthalt i Skagerrak. Samma fenomen med ökande salthalt kan också finnas från kust mot hav, framför allt där vattendrag med stora utflöden av sötvatten mynnar i havet. Vattenmassan kan också vara skiktad i djupled med sötare vatten vid ytan och saltare vatten vid botten, ofta med ett språngskikt som en tydlig gräns mellan skikten. Språngskiktets kraftiga förändring av salthalt skapar ett slags lock som gör det svårare för två lager att blandas med varann. Det försvårar nedblandning av syrerikt vatten till bottenvattnet.
Påfyllning av syrerika bottenvatten till Östersjön kan ske under gynnsamma förhållanden. När det sker, syns det i resultaten som en inrinnande kil längs bottnen från Kattegatt in i Östersjön, med saltare, kallare och mer syrerikt vatten.
Temperatur och salthalt utgör de grundläggande fysiska förutsättningarna för förekomsten av marina växt- och djurgrupper och avgör vilka arter som klarar av att leva var. De är viktiga för att följa skiktningen av vattenmassan som påverkar ytskiktets djup och därmed ljusexponeringen för växtplankton. Salthalt och temperaturdata bidrar också till att beskriva effekter av klimatförändringar.
Strömförhållanden
Förstora bildenPå grund av tekniskt fel på en av strömmätarna kan vi inte visa strömdata denna månad. Figuren visar Å-Snittet, vilket är från mitten av Skagerrak och österut mot svenska kusten för att visa den Baltiska strömmen. I vänstra bilden visas ström i öst-västlig riktning. Positiva värden betyder ström i ostlig riktning och negativa värden betyder ström i västlig riktning. Färgen anger åt vilken håll strömmen går åt och hur kraftig strömmen är. I bilden till höger visas ström i nord-sydlig riktning där positiva värden är betyder nordgående ström och negativa värden betyder sydgående ström.
Havet är i ständig rörelse och tar med sig näring, värme, kyla, larver, skräp, plankton, föremål med mera. På Östersjöns öppna hav är vinden och vattenståndsändringar främsta orsaken till ytströmmar. På satellitbilder över algblomningar ser man ofta de oregelbundna mönster och virvlar som förekommer i havsytan. Strömmarna blir kraftigast i sund som Öresund och Bälten där mycket vatten ska passera trängre områden.
I Östersjön rinner vattendragens sötvatten ut i havet och rör sig som ett tunt skikt över saltvattnet och vrider mot höger på grund av jordrotationen. Det ger en storskalig långsam kustström söderut längs svenska kusten i Östersjön, ut genom Öresund och norrut längs den svenska västkusten där den kallas den Baltiska strömmen. I Bohuslän förstärks den nordgående strömmen av Jutska strömmen som kommer via Skagen mot den svenska kusten. Den Jutska strömmen har saltare vatten vilket gör att denna strömmar under Baltiska strömmen. I Bohuslän har vi också de starkaste tidvattenströmmarna som är påtagliga särskilt på ställen som Malö strömmar. I öppna havet om det blåser en del kan det bli ström på ca 0.5 m/s. I trånga sund som tex Öresund är det inte ovanligt med ström > 1 m/s.
Ombord Svea mäts ström från nära ytan till botten längs fartygets rutt. Den mäts genom ett akustiskt instrument (ADCP = Acoustic Doppler Current Profiler) som registrerar vattenmassornas hastighet.
