På vintern bildas normalt is på sjöar, vattendrag och havet. Saltet i havet gör att is bildas först när vattentemperaturen är under noll grader. I Bottenvikens bräckta vatten är fryspunkten vid något under noll grader, i Skagerack med salthalten ca 30 promille, vid cirka -2 grader. Isens karaktär varierar med vattnets salthalt. I insjöar och längs norrlandskusten bildas hård och glasklar kärnis. I Skagerraks saltare vatten blir isen inte lika hård. Den får istället en grynig och porös, men ändå fast konsistens.
Nyis
Vid lugnt och kallt väder lägger sig en mycket tunn hinna av nybildad is. Detta sker i första hand över stilla vatten i skärgårdar och på mindre fjärdar. Om vinden friskar i, spricker ishinnan och underliggande, varmare vatten kommer upp. Om vädret däremot förblir gynnsamt för isbildning, växer ishinnan på någon eller några dagar till en slät och sammanhängande nyis.
Till sjöss, där vinden och vågorna rör om vattnet, sker isläggningen annorlunda. Där bildas i stället små ispartiklar eller isnålar i ytan. Dessa växer till i antal och bildar efterhand en tunn hinna av issörja, som kan frysa ihop till ett tunt istäcke.
Tunn jämn is
När nyisen fortsätter att växa till under lugna förhållanden, blir den tjockare och bildar då ett täcke av tunn jämn is. Enligt den nya terminologin anger vi den i ett intervall med tjockleken 5-15 cm i Östersjön. Jämn is kan förekomma både i skyddade vatten, men även vissa tider ute till sjöss, och oftast då under uppbyggnadsskedet av isen till sjöss.
Fast is
Nästa stadium i tillväxten är den ogenomskinliga, gråaktiga fasta isen. Den är förankrad i land eller öar och sammanhängande. Den ligger därmed stilla och är orörlig till sin karaktär.
Fastisen består dels av klar kärnis, som bildas då sjövatten fryser på dess undersida. Dels av snöisen, som bildas då snön på isens ovansida blöts och sen fryser (stöpning). Ovanpå denna ligger oftast ett mer eller mindre tjockt snötäcke. Fastisen växer genom dessa mekanismer till både uppåt och neråt och kan i de norra skärgårdarna bli närmare en meter tjock.
Issörja
I öppen sjö är vattnet sällan så stilla att det kan bildas en ishinna. Genom vågrörelser cirkulerar vattnet i ytskiktet så att det avkyls likformigt. Vid kallt väder bildas därför vid ytan iskristaller som på grund av vattnets rörelse inte fryser samman, utan slungas runt till flera meters djup.
Efterhand blir iskristallerna allt fler och fler, klumpar ihop sig och bildar en flytande, gungande sörja, som så småningom dämpar vågorna och på så sätt påskyndar isbildningen.
Tallriksis
Av vågorna klumpas slutligen issörjan ihop och fryser samman till runda istallrikar. Dessa ligger tätt och guppar och nöts således mot varandra. Uppåtstående, snövita kanter bildas och flaken liknar flata tallrikar, därav namnet. Flaken kan vara mellan 30 cm och 3 meter i diameter.
Sådana uppstående kanter kan också bildas i tät drivis som ursprungligen har varit ett tätt, sammanhängande istäcke. Om detta bryts sönder bildas oregelbundna månghörningar som så småningom blir allt rundare. På formen kan man dock alltid se att det är tallriksliknande drivis och inte "riktig" tallriksis.
Pannkaksis
Pannkaksisen är också tallriksliknande och förekommer främst på Västkusten, ibland också i södra Östersjön. Den kallas ofta felaktigt för tallriksis men bildas helt annorlunda.
Här sker frysningen på flera meters djup mellan två vattenskikt.
Underst finns då ett tyngre saltare skikt, som tidigare avkylts till köldgrader när det legat i vattenytan (typiskt 1 minusgrad). Ovanpå detta finns ett lättare skikt med bräckt vatten, som strömmat ut från Östersjön. Även det här vattnet är nära fryspunkten.
I gränszonen mellan skikten kyls då det bräckta vattnet av ytterligare till fryspunkten och is kan bildas. Med ett plaskande ljud stiger då isen till ytan i form av runda, platta iskakor. När isen flyter upp till ytan kan stora områden snabbt täckas av pannkaksis på några få timmar.
Stampisvall
Hård vind och vågor kan pressa samman tallriksis, sönderbruten nyis eller snösörja mot land eller mot landfast is. Det bildas då en tjock och seg issörja, en så kallad stampisvall eller stampvall. Denna höjer sig inte nämnvärt över den omgivande isen men kan sträcka sig åtskilliga meter ned mot djupet.
Den horisontella utsträckningen kan bli flera nautiska mil och orsaka stora svårigheter för fartyg att tränga igenom. Då vinden mojnar eller vrider, löses stampisvallen upp och försvinner. Men den kan också frysa ihop och bilda ett ovanligt tjockt istäcke - betydligt tjockare än det omgivande.
Isvallar och upptornad is
Is tjockare än 15-20 cm bildar på motsvarande sätt så kallade isvallar eller upptornad is. Vid ispress och annan rörelse i isfältet, pressas isen mot land, mot landfast is eller mot långsammare drivande is. Det bildas vallar där flaken staplas huller om buller på varandra som stockar i en timmerbröt.
Övervattensdelen (det så kallade seglet) är endast någon eller några meter hög men undervattensdelen (kölen) kan sträcka sig flera tiotals meter djupt. Flaken är vanligtvis inte fastfrusna i varandra.
Om en isvall täcks av snö, kan den se ganska oskyldig ut. Trots detta är den ett stort hinder för sjöfarten. Vallen driver ofta upp på grund. Fortsätter då ispressen staplas flaken allt mer och stora högar av upptornad is kan bildas.
Hopskjuten is
Havsisen är mycket utsatt för vind och ström. Beroende på tjockleken bryts den mer eller mindre lätt sönder när vinden ökar. Då isen fortfarande är relativt tunn och jämn, glider flak eller stora isfält ofta över varandra, så kallad hopskjutning.
Kanterna bildar gärna ett sicksackmönster med "fingrar" som omväxlande skjuts in under eller över varandra. Istjockleken kan härmed snabbt flerdubblas.
Drivis
Drivis är egentligen all slags is till sjöss som är utsatt för vind och ström till skillnad från fast is, som är förankrad i öar och stränder. Drivisen kan vara i form av olika stora flak, men lika gärna sammanfrusen i stora isfält av varierande tjocklek och skrovlighet.
Beroende på koncentrationen av drivisen i 10-delar av total yta, delas drivisen in i mycket spridd (1-3/10), spridd (4-6/10), tät (7-8/10), mycket tät (9-9+/10) och sammanfrusen (10/10) drivis.
Drivis till havs är ett ständigt faromoment för sjöfarten. Den bildas antingen av lossbruten, landfast is från oskyddade kuststräckor eller av is bildad i öppen sjö under lugnt väder.
Drivisen är aldrig stilla, även om förändringar kan vara omärkligt små så är de alltid förrädiska. I havsisen kan fartygsrännor inte bestå på samma sätt som i skärgården. Rännorna skjuts vanligen snabbt ihop och det bildas då vallar som är svårforcerade.
Isbumling
Vid islossning förekommer ofta enstaka grova drivisflak av gamla vallar så kallade isbumlingar. Runt omkring kan det vara öppet vatten.
Isbumlingar är ibland svåra att se. På översidan kan den vara porös och mörk och ligga i vattenytan, medan den största delen av isbumlingen ligger under vattenytan och kan vara både hård och omfångsrik. Särskilt under mörker eller nedsatt sikt är isbumlingar ett potentiellt hot mot sjöfarten.
Ibland kallas isbumlingar små isberg (growlers på engelska), vilket är felaktigt. Enligt definitionen är isberg av landursprung från exempelvis en glaciär.
Rutten is
När solens strålar börjar värma alltmer under våren påverkas isen stabilitet och den börjar smälta. Det första stadiet av issmältningen är att isen blir pipig och porös. Den kan fortfarande vara 20-30 cm tjock, men inte bärkraftig. Man säger att den blir rutten. Den luktar dock inte som man kan föreställa sig av ordet. Isen kan åter bli hård nattetid i samband med utstrålning och minusgrader, men på dagarna mjuk och i ett långt framskridet stadium av upplösning.
Då ett fartyg bryter igenom isen faller iskristallerna sönder och isen upplöses snabbt.