Molngator

Ett fenomen som kan vara svårt att upptäcka från marken men som är desto lättare att se från rymden är molngator. Vanligen består dessa av Cumulus (stackmoln) som radar upp sig på himlen, men även Stratocumulus (valkmoln) och Altocumulus (böljemoln) kan bilda molngator.

Ibland kan man se att moln lägger sig i rader. Speciellt märkbart kan det vara på våren och sommaren och med Cumulus (stackmoln). Det är inte alltid man ser fenomenet från marken då man helt enkelt är för nära för att få den överblick som krävs för att se helheten. På satellitbilder framträder mönstret med uppradade moln däremot ganska ofta.

Molnen som bildar dessa gator är ofta Cumulus och framförallt Cumulus mediocris, det vill säga stackmoln med måttlig vertikal utbredning. Genom perspektivet kan molngatorna se ut att stråla samman mot horisonten och då kan man ge molnen tilläggsbeteckningen radiatus.

Bildningssätt

När solen lyser på marken startar konvektionen, eller om det sker över hav så kan drivningen helt enkelt vara att havet är varmare än den överliggande atmosfären. Över land är förhållandena gynnsammast efter en kallfront.

Nu kan det bildas långsträckta roterande rörelser där luften stiger i de områden där molnen befinner sig medan luften sjunker i omkringliggande områden. Molnen radar upp sig och dras ut ungefär i den riktning som vinden har i den lägre delen av atmosfären.

Det krävs att vinden är ganska konstant till riktningen i ett djupare skikt av atmosfären (ett par kilometer). Annars är det vanligaste att vinden vrider och ökar sin hastighet med höjden.

Satellitbild och väderkarta motsvarande bilderna ovan

Exemplet som visas på bilderna är något som inträffar tämligen ofta. Notera även att det finns molngator över Danmark och vid kusterna i Baltikum och Polen. För att se molngatorna över Östergötland lite bättre se den nedre bilden.

På väderkartan syns en kallfront som har passerat Götaland och luftmassan är därför något instabil, vilket gynnar konvektionen. Vinden en bit upp i atmosfären (där molnen på bilderna ligger) blåser ungefär parallellt med isobarerna (heldragna svarta linjer).
 

Ta en titt på molngatorna över de danska öarna och Skåne. I den västliga vinden börjar molngatorna vid de västra kusterna på öarna och i Skåne. Molnen växer till mot de östra kusterna för att helt upphöra ute över Stora Bält, Öresund och Hanöbukten.

De relativt sett kalla haven sätter konvektionen ur spel. Om man tittar lite längre norrut kan man se att Vättern ger samma effekt.

Molngator bildade av andra molnslag

Det är inte bara Cumulus som kan bilda molngator utan också exempelvis Stratocumulus.

På bilden är det Stratocumulus som ser ut att stråla samman mot horisonten, därav tillägget radiatus till molnnamnet. Den här typen av ordnade molnband bildas främst när det är friska vindar och de ligger då längs med vindens riktning. Dessutom finns ofta en inversion (där temperaturen ökar med höjden) just vid molnens ovansida.

De svaga uppvindar som skapat molnen har ordnat sig i ett rulltårteliknande system. Områden däremellan förblir molnfria genom nedsjunkande rörelser.