1649 - Olsmässofloden i Östergötland

Den historiska översvämningen år 1649 orsakades av synnerligen kraftiga regn som inleddes den 27 juli och som främst verkar ha drabbat de centrala delarna av Östergötland. Enligt en samling dokument från tiden kan vi förstå att dess konsekvenser blev ödesdigra.

På tiden för översvämningen användes Juliansk kalender och omräknat till vår kalender motsvarar det den 6 augusti. I Östgöta Genealogiska Förenings tidskrift ÖGF-lövet februari 1997 beskriver släktforskaren Gunnar Rydberg händelsen under rubriken ”Fornåsaprästen och syndafloden".

Han berättar där att prästen Andreas Emundi i Fornåsa dokumenterat förloppet i sin kyrkbok den 5 maj 1657, alltså nära åtta år efter katastrofen.

Andreas Emundi beskrivning lyder:
”År 1649 vid Olavi tid th. 27 Juli&Seq [följande] regnade af himmelen och jordenes källor upwellade, at wattenådror upsprungo, ther förr inga warit. Hwaraf floden blef ej allenast så mäktig, at qwarnar, dammar, hus, gerdesgårdar etc. omkull brötos, boskap och mycket folk på wägar, åkrar, engar etc. ömkeligen omkommo; utan ock sjelfwa watnet så förgiftigt, at träden theraf wissnade bort och aldrig sedan grönskades.

Jorden blef så sjuk, at hon på trij år liten eller kernlös gröda och äring bära kunde. Mjölet räckte icke til; the, som åto blefwo icke mätte. Af then tunna och watnagtiga spis blef folket grådigt; omätteligit, swagt och sjukt af durchlopp etc., at många dödde af en slem och skröpelig sjukdom, som kallades starksjukan, hwilken befrämjades af owanlig matredning af bark, rötter, knopp, agnar, etc.

Then swaga säden var dock emedlertid så dyr, at en tunna kostade fem à sex Riksdaler och theröfwer. Thetta begyntes år 1649 och warade til år 1653, tå Gud wälsignade wårt utmattade Östergötland med en så ömnig äring, at en tunna säd såldes för Fyra Daler kopparmynt. Notavi Hæc dura passus. Then 5 Maji år 1657. Andreas Emundi Pastor Fornæus”.

Hungersnöd även på andra platser

Gunnar Rydberg uppskattade att omkring 15 000 personer dog i Östergötland (15 % av invånarna) 1650-1652 av den missväxt och de sjukdomar som blev följden av katastrofen. Han grundar detta på undersökningar i kyrkobokföringen från bland annat Örtomta, Rystad, Törnevalla, Vikingstad och Normlösa – de värst drabbade församlingarna som ingick i undersökningen.

Även på andra håll i södra Sverige rådde emellertid hungersnöd, till exempel i Närke och Värmland. Både det utdragna förloppet och de stora områden som drabbades gör att vi tror att man inte enbart kan lasta Olsmässofloden för dessa dödsoffer. Flera usla vårar och somrar kunde under denna tid leda till hungersnöd, inte minst i jordbruksdistrikten. Man måste också vara lite försiktig med tolkningen av det som Fornåsaprästen nedtecknade i efterhand, till exempel om träden som säkert kunde dö av syrebrist i sumpiga områden men knappast mer allmänt.

Andra dokument

Det finns också andra dokument som dessutom ligger närmare tiden för Olsmässofloden. Det gäller bland annat utdrag ur Gullbergs häradsrätt från år 1650 där Måns Jönsson i Mölorp (nutida namn är Mjölorp, ligger ganska nära Svartåns utlopp i Roxen) yrkar på ersättning från landshövdingen.

Ur Ingwar Elfgaards nedteckningar har vi hämtat följande:
”Upstodh den äldste aff nämden, Måns Jönsson i Mölorp, och klageligen tillkännagaff det han af nästförleden Sommars floden som Olsmässan kom, mycket stor skada tagit hadhe, bådhe på åker och engh, såsom och på qwarnen därsammestädes, i det dammen dher watnet eller Elfuen (Svartån) före hade sin fors och uthlopp, nu med stendöör är alldeles upfylt, och är rätt fasta landet och grufuelig mycken stoor steen aff watnet dijt drifuen, dess förutan är af åkeren tuå fiärgar bredt, några hundrade steeg långt af strömmen alldeles uth skuritt, hwarest och oofantligt stora eekar råå, sampt oxler, Allmar, äpplleträän och myckin annor skogh, af samma flod borttagen, dertill med mästadells af ängen, med öörsandh och stoor steen öfuer alnsstiukt af den brinnande (?)floden upfört. Såsom och en Engieholme i åån war belägen om 4 Lass höö alldeles uth skuren och heelt sinn koos, at man som nogast kun skönia huarest densamma warit hafuer ..."

Svartån svårt drabbad

Ett annat exempel som vi hämtat ur Gunnar Rydbergs artikel finns i mantalslängden 1650 för Herrberga socken:

”’Måns i Knutsbro, Carl i Knutsbro, Peer Håkansson, Peer Olufsson, Peer Swensson, Peer Carlsson, Peer i Nyckleforsen hafwa bortmist sina qwarnar förliden sommar då Then stoora floden war och hafua nu intet i förråd’ ... Kvarnarna man nämner låg alla vid Svartån, det enda större vattendrag som genomflyter Herrberga socken.”

Svartån drabbades uppenbarligen mycket svårt av översvämningen (Knutsbro ligger strax nedströms Mjölby) och flera kvarnar skadades eller förstördes av svår erosion. Denna underminerade också stora träd och blottlade stora stenar, medan mindre stenar och grus förflyttades av vattenmassorna.

Det hela påminner oss om Fulufjällsregnen den 30-31 augusti 1997, men det finns en stor skillnad då Svartån har betydligt mindre fallhöjd än åarna vid Fulufjället.

Å andra sidan är jordarna mer lätteroderade då de huvudsakligen består av mull, sand och lera kring Svartåns nedre del. Det är naturligtvis omöjligt att ens i grova drag rekonstruera väderförloppet.

De våldsamma följderna längs Svartån antyder att det fallit betydligt mer än 100 mm, kanske 200-300 mm, regn under några dygn i södra och centrala Östergötland.

Hans Alexandersson / Haldo Vedin
(Källa: Väder och Vatten, juli 2001)

Tack till

Ingwar Elfgaard i Ljungsbro som har sänt oss materialet till denna artikel.