Skräp i havet

Stora mängder avfall från människan tar sig ut i havet, ett miljöproblem som leder till döden för många havslevande djur. I den centrala delen av norra Stilla havet har strömmar samlat enorma mängder skräp, men även utanför våra svenska kuster finns problem med nedskräpning i havet.

Det är huvudsakligen plast som i olika former och storlekar tar sig ut i haven och sedan fördelar sig från havets yta ned till större djup, och till sist ansamlas i havsbottens sediment. Till stor del rör det sig om mycket små partiklar, ofta knappt synliga för det mänskliga ögat. Därför det är svårt att samla upp skräpet.

När de vattenlevande djuren får i sig mikroplast kan det exempelvis leda till minskat födointag, inflammationer och påverkan på fortplantningen. Mikroplasten kan också innehålla farliga ämnen som riskerar att tas upp av vattenlevande organismer.

Även större plastbitar kan utgöra en fara för marina djur. Valar, sälar, fåglar och andra större djur kan fastna, de misstar plastbitarna för mat och dör när alltför många plastbitar har samlats i deras matsmältningssystem.

Den mikroskopiska plasten i haven kring Sverige har många källor, inklusive väg och däckslitage från trafiken, konstgräsplaner, industriell produktion och hantering av plast, tvätt av syntetiska textiler, båtskrov, fiskeredskap och nedskräpning.

Samtidigt som plastproduktionen har ökat mångfalt sedan mitten av 1900-talet och förväntas fortsätta öka även framöver, pågår ett växande arbete med att hindra plastens väg till havet. I Sverige arbetar bland andra Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Kemikalieinspektionen med åtgärder för att minska utsläppen. På internationell nivå finns också en rad initiativ och samarbeten som verkar för en bättre reglering av plastanvändningen.