Närsalter och övergödning

Precis som på land behöver växtligheten i havet tillgång till vatten, solljus och näring. Vatten är självklart inte någon bristvara, solljus finns också oftast tillräckligt närmast under havsytan. Men tillgången på näringsämnen skiftar över året och från plats till plats, från nästan inget till alldeles för mycket.

Med näringsämnen menas grundämnen som organismer med fotosyntes som växtplankton, tång eller ålgräs behöver för att utvecklas normalt. Kväve och fosfor är basen i de viktigaste näringsämnena både i havet och på land. Organismerna tar oftast upp näringsämnena i kemisk förening med syre eller väte. Kväve förekommer som nitrat, nitrit eller ammonium, och fosfor i form av fosfat.

Närsalterna kommer från nedbrytning av organiskt material som antingen redan funnits i havet, tillförts via avrinning från land, eller från luften via atmosfärisk deposition. Landbaserade källor för närsalter är bland annat jordbruk, industrier, avloppshantering samt förbränning av fossila bränslen.

Årscykeln i haven runt Sverige

Tillväxten av alger och växtplankton är som störst under våren och sommaren, när solen lyser och ytvattnet värms upp. Efterhand töms ytvattnet på näringsämnen, tillväxten minskar och det organiska materialet dör och sjunker till botten. Där bryts det ner och näringsämnena frigörs till bottenvattnet och sedimentet.

Under den mörka delen av året begränsas den biologiska produktionen av tillgången på solljus. Hårda vindar på hösten och vintern gör att omblandningen ökar, så att närsalter förs från djupare vatten upp mot ytan. Koncentrationen av närsalter i ytvattnet är alltså som störst vintertid, och ger en uppfattning om hur stor planktonproduktionen kan bli den kommande växtsäsongen.

Övergödning och eutrofiering

Tillgång till näringsämnen i havet är en naturlig förutsättning för allt marint liv, och alltså inget miljöproblem i sig. Problem uppstår först då näringsämnen förekommer i sådana mängder att ekosystemens funktion eller karaktär förändras i ogynnsam riktning.

Övergödning eller eutrofiering tolkas ofta som en försämring av havsmiljön. Men ett ekosystem kan vara eutroft utan att systemet är i obalans eller övergött, om det är naturligt rikt på näringsämnen som omsätts i en diversifierad näringsväv.

Oftast innebär ändå en stor tillförsel av näringsämnen att den ekologiska balansen rubbas. Några marina arter gynnas och andra missgynnas. Till exempel kan snabbväxande alger och vissa mikroorganismer trivas bra, medan mer krävande arter som inte klarar konkurrensen slås ut.

Sedimentprocesser kan bidra till övergödningen

I sedimenten på havsbotten begravs näringsrikt material i form av nedbrytningsprodukter från döda växter och djur. En del av näringsämnena blir på så sätt otillgängliga för livet i havet. I sedimenten pågår dock många olika processer som bland annat regleras av vattnets temperatur och tillgången till syre. Vissa av dessa sedimentprocesser kan leda till att näringsämnen återförs till vattnet och på nytt blir tillgängliga för levande organismer.

Om det blir syrebrist nära botten frigörs ammonium och fosfat som lagrats i sedimenten. När dessa näringsämnen sedan blandas upp i ytvattnet bidrar det till ytterligare gödning av havet. Även om den externa tillförseln av näringsämnen minskar så kan alltså ”gammal näring” som varit bunden och lagrats i sedimenten under lång tid läcka ut till vattnet när syrebrist uppstår (så kallad internbelastning).