Halospaning

Halo-fenomen förekommer mycket oftare än vad regnbågar gör, så det lönar sig att spana på himlen när den täcks av tunna slöjmoln. Man ska dock alltid skydda ögonen och aldrig titta direkt på solen utan något skydd såsom en byggnad, ett träd eller en hand.

I medeltal kan halo ses två gånger i veckan i Europa och den vanligaste är 22°-ringen tätt följd av bisolar (parhelia) och den övre tangerande bågen.

För de som vill jaga halo rekommenderas att även titta åt lite andra håll på himlen när det dyker upp bisolar och ringar. Det finns nämligen andra sällsynta halokomponenter. En av dessa uppträder som en ljus punkt utmed horisontalcirkeln (nästan mitt emot solen) och är uppkallat efter den svenske meteorologen och professorn Gösta Liljequist, som observerade den 1951 under en expedition i Antarktis.

Vädersoltavlan

På morgonen den 20 april 1535 syntes ett antal halofenomen över Stockholm. Olaus Petri lät måla en tavla föreställande dessa fenomen. Originalet finns inte kvar, men en kopia från 1636, målad av Jacob Heinrich Elbfas, finns ännu idag att skåda i Storkyrkan i Stockholm.

Tavlan är en av de tidigaste avbildningarna av halofenomen, även om de är något felaktigt återgivna. Målningen fanns också avbildad på tusenkronorssedeln 2006-2016.

Halo måste ej betyda regn

Halofenomenet är inget entydigt bevis för att en väderförsämring ska inträffa, Cirrus (fjädermoln) är inga regnmoln, och Cirrus och Cirrostratus (slöjmoln) som drar förbi kan uppträda även när det väntas vackert väder.

Däremot ger Cirrus och Cirrostratus upplysningar om luftströmningen i den övre troposfären och kan, om de tenderar att övergå i medelhöga skiktmoln, betyda att ett nederbördsområde kommer att passera.

Ovanlig halo i Falköping

Ett halofenomen kan vara enkelt, t.ex. en ring på 22° avstånd från solen eller sammansatt av flera komponenter. Halofenomenet över Falköping på bilden ovan bestod av ett antal delar, bland annat 22° halon, vilken nog är den vanligaste och som uppstår i korta prismor med godtycklig orientering.

Även de så kallade bisolarna, som i detta fall var lite utsträckta, är inte ovanliga. Dessutom syns horisontalcirkeln, vilken bildar ett ljust band på samma höjd som solen och som bisolarna. Den är däremot mindre vanlig.

Det vertikala ljusa fältet genom solen kallas för vertikalpelaren. Den kan ofta observeras som ensam komponent vid solnedgången. På toppen av 22° halon tronar den övre tangerande bågen.

Lowitz övre bågar

Det som gör ovanstående halofenomen osedvanligt intressant är de knappt skönjbara ljusa strålarna som går nästan rakt upp från bisolarna och på utsidan av 22° halon. De kallas för Lowitz övre bågar och är mycket sällsynta. De uppstår i plattor som svänger kring sin vertikala axel.

Dessa halobågar rapporterades första gången av Tobias Lowitz, som observerade ett extraordinärt komplext halofenomen över i S:t Petersburg den 18 juni 1790. Han noterade då de undre Lowitz bågarna och det tog mycket lång tid innan hans observationer av denna halokomponent blev bekräftad av andra. De första övertygande fotografierna togs faktiskt så sent som 31 augusti 1994 och därefter har flera observationer gjorts av vad man kan kalla halojägare.