Stratocumulus - valkmoln

Stratocumulus eller på svenska valkmoln tillhör de låga molnen och förekommer ofta i Sverige. Stratocumulus kan bilda skikt som täcker hela himlen eller förekomma som enstaka flak.

Ett typiskt drag för Stratocumulus är valkarna som ger ett böljelikt intryck. Ligger molnundersidan lågt kan strukturen vara diffus och svår att se. Ligger det högt kan det förväxlas med Altocumulus.

Stratocumulus  kan bilda skikt som täcker hela himlen men förekommer också som enstaka flak. Det är ett vattenmoln och ger sällan någon nederbörd. Främst vintertid kan det dock förekomma lätt snöfall i samband med Stratocumulus.

Den vertikala mäktigheten är sällan så stor men kan dock uppgå till några hundra meter. Detta gör att Stratocumulus ibland döljer solen helt och i andra fall släpper igenom en del sol i de gluggar som bildas mellan molnelementen.

Att skilja Stratocumulus från Altocumulus

Höga och tunna Stratocumulus kan till utseendet påminna om böljemoln (Altocumulus). Men enligt den internationella molnatlasen har de flesta molnelement hos Stratocumulus en skenbar bredd av minst 5° (tre fingrars bredd) om molnen ligger minst 30° upp på himlen.

Indelningen av Cirrocumulus, Altocumulus och Stratocumulus efter molnelementens bredd följs kanske inte slaviskt av erfarna molnskådare, utan molnets huvudintryck vägs också in.

Ett annat kännetecken är att Stratocumulus främst vintertid kan ge lätt nederbörd, vilket Altocumulus inte gör. Däremot kan fallstrimmor (virga) förekomma både hos Stratocumulus och Altocumulus.

Att skilja Stratocumulus från Stratus

Lågt liggande Stratocumulus med diffus undersida skulle kunna förväxlas med Stratus (dimmoln). Men dimmoln uppvisar inte några enskilda molnelement.

Olika arter av Stratocumulus

Stratocumulus är ett molnsläkte (huvudmolnslag). Molnsläktena kan i sin tur indelas i arter. Stratocumulus har fem olika arter.

Stratocumulus stratiformis

Stratocumulus som ligger i utbredda horisontella skikt. Oftast är det detta man menar när man talar om Stratocumulus och då händer det att artnamnet utelämnas.

Stratocumulus lenticularis

Ibland kan linsformade Stratocumulus uppträda på himlen. De har då ofta bildats i samband med vågor som kan uppkomma i atmosfären i lä av höjder och bergskedjor.

När man talar om linsmoln menar man oftast medelhöga Altocumulus lenticularis. De lägre liggande Stratocumulus lenticularis är skenbart större.

Stratocumulus castellanus

Stratocumulus som har vissa molnelement med tornliknande utväxter från en gemensam bas.

Molnet kan förväxlas med Altocumulus castellanus men Stratocumulus castellanus ligger på lägre höjd och är skenbart större.

Stratocumulus floccus

Detta är en art av Stratocumulus som införts i den senaste versionen av den internationella molnatlasen. Det är en typ av Stratocumulus som har molnelement med kvast- eller tofsliknande utväxter och sönderriven bas.

Sådana här molntofsar ger ett oroligt intryck när de visar sig på himlen och är ett tecken på instabilitet i atmosfären.

Stratocumulus floccus har likheter med Cumulus. Men Stratocumulus floccus har ofta en sönderriven undersida ibland med fallstrimmor, medan Cumulus ofta har sin karakteristiska släta undersida.

Stratocumulus volutus

Även detta är en art av Stratocumulus som införts i den senaste versionen av den internationella molnatlasen.

Det är en eller flera långa horisontella molnrullar som är fristående utan koppling till något modermoln.

Ytterligare varianter av Stratocumulus

Det finns ytterligare ett antal varianter och specialformer av Stratocumulus, som dock inte räknas som egna arter. Det gäller exempelvis Stratocumulus radiatus som bildar rader eller band som ser ut att stråla samman mot horisonten.

Så kallade Kelvin-Helmholts vågor kan skapa ett vågliknande utseende i toppen av ett molnlager. Det är ofta ett snabbt föränderligt mönster och enligt den internationella molnatlasen ges dessa moln tillägget fluctus.

Om det finns luckor mellan molnelementen i ett utbrett stratocumulustäcke betecknas detta med perlucidus. Opacus innebär att molnskiktet till största delen är tillräckligt tjockt för att dölja solen eller månen. Om molnskiktet däremot till största delen är så tunt att man kan avgöra solens eller månens läge kallas detta translucidus.