Västergötlands klimat

Västergötland har inte mindre än tre kuster, en mycket kort mot havet och två som "bara" är insjökuster men som ändå har stor betydelse för klimatet.

Varmast vintertid är det vid Vinga och kasunfyren Trubaduren som har en medeltemperatur runt +1° under den kallaste månaden februari. De kallaste stationerna i de inre delarna av Västergötland har en normal månadsmedeltemperatur omkring -2° i februari. Värdena avser referensperioden 1991-2020.

I juli är medeltemperaturen omkring 18° vid stationer belägna inne i städer som Göteborg, Skövde och Mariestad. Den lägsta medeltemperaturen i juli med 15-16° återfinns i höjdområden upp till drygt 350 meter över havet sydväst om Vättern.

Läget på västsidan av Sydsvenska höglandet gör att sydvästra Västergötland är mycket nederbördsrikt med en årsnederbörd på 1000-1200 mm. Minst nederbörd, under 600 mm, får en del smärre kustområden vid Vänern och Vättern.

Inga värmerekord, men flera regnrekord

Den högsta temperatur som uppmätts i Västergötland är 36,0° i Borås den 20 juli under den extremt varma sommaren 1901, medan Lanna i Saleby söder om Lidköping innehar köldrekordet med -37,0° den 9 februari 1966.

När det gäller Sverigerekordet för årsnederbörd innehas det sedan 2008 av Mollsjönäs, 20 km nordost om Göteborg, med 1866,1 mm. Mollsjönäs har också noterat den största månadsmängden i Västergötland, oavsett månad, med 348,6 mm i december 2006.

Västergötland innehar även det svenska dygnsrekordet för maj med 93,0 mm, uppmätt under ett åskväder i Öxabäck den 27 maj 1931.

Den allra största dygnsmängden i Västergötland är av mycket gammalt datum, nämligen 141,4 mm i Vänersborg den 14 augusti 1868, vilket gav kraftiga översvämningar i staden. I mer modern tid kan nämnas 133,7 mm i Hällum den 19 augusti 2014.

Den längsta torkan i Sverige inträffade i Västergötland 1974, då Skövde och Åsaborg, 6 km nordväst därom, inte fick någon mätbar nederbörd under tiden 22 mars till 25 maj.

Oväder

Vintern 1965-66 var inte bara kall, den var också mycket snörik med som mest 110 cm i Rånna norr om Skövde och i Ulricehamn. Lika mycket snö hade man i Djursätra i Värsås och Krogstorp i Daretorp i januari 1977.

Det största kända snödjupet i Västergötland är dock 139 cm vid Tolsgården 5 km söder om Finnerödja kyrka den 3 april 1951. Alla dessa snödjup byggdes upp successivt av flera snöfall av vilka en del visserligen var kraftiga, men som ändå inte kan räknas till våra svårare snöstormar.

En sådan inträffade däremot så tidigt som den 17 november 1995, då hela landskapet liksom stora områden i övrigt i norra Götaland och sydöstra Svealand drabbades av ett av de värsta snöoväder vi haft under efterkrigstiden, med trafikkaos och långvariga elavbrott som följd.

Det har dock förekommit kraftiga snöfall ännu tidigare på säsongen i Västergötland, exempelvis den 24 september 1867 då Seltorp mellan Falköping och Skövde rapporterade omkring 3 dm snö.

Något liknande inträffade den 25 september 1893 då det även snöade i Göteborg, där det bara var +1° klockan 14. Västergötland drabbades också svårt av det sammanbrott i elförsörjningen som ett snöfall den 23 oktober 1921 vållade.

När det gäller stormar så är det här liksom i stora delar av Västsverige i övrigt framför allt två sådana som måste nämnas, nämligen julstormen 1902 och stormen den 22 september 1969.

Den allra högsta vindhastigheten vid Vinga noterades dock den 5 januari 1976, då det blåste inte mindre än 39 m/s i medelvind, men vid detta tillfälle tycks skadorna ha varit betydligt mindre omfattande.

Kasunfyren Trubaduren svarar för Västergötlands högsta noterade byvind, 40,1 m/s i samband med stormen Gudrun den 8 januari 2005.