Hur mäts snödjup?

Det vanligaste sättet att mäta snödjup är en manuell avläsning med hjälp av linjal, tumstock eller med hjälp av fasta mätkäppar.

Det traditionella sättet att mäta snödjup är en manuell mätning med linjal, tumstock eller med fasta mätkäppar. Näst intill alla observationer av snödjup i SMHIs regi utförs på detta sätt.

Snödjupet mäts klockan 07 (svensk normaltid) och mätningen bör utföras på en någorlunda slät markyta utan nämnvärd drivbildning. Avläsningen sker på en centimeter när, och det rapporterade snödjupet skall helst avse medelvärdet från minst fem mätpunkter med några meters avstånd.

Daglig rapportering av snödjup är en fördel, men en del stationer rapporterar endast två gånger per månad eller inte alls. Under senare år har dock andelen dagligen rapporterande stationer ökat.

Snötäckets utbredning

Ibland är marken helt täckt av snö, ibland finns det omväxlande snöfläckar och barmark. SMHI använder fyra olika kategorier för att ange detta.

• S - Marken är helt eller nästan helt snötäckt
• SB - Marken är mer än till hälften men inte helt snötäckt
• BS - Marken är mer än till hälften men inte helt bar
• B - Marken är helt eller nästan helt bar

Observera att valet av kategori avgörs av förhållandena på mätplatsen och inte av omgivningarna i stort.

Om marken är mer än till hälften bar (BS) så ska inget snödjup rapporteras även om det kan finnas fläckar med ganska mycket snö. Till exempel kan stationer i fjällen ha djupa snödrivor fast barmark överväger. När snötäcket växlar från SB till BS kan då det rapporterade snödjupet sjunka från en halvmeter till noll från ett dygn till ett annat. Detta kan orsaka en viss förvirring om man inte känner till bakgrunden.

Maximisnödjup?

När det gäller temperaturen så anger vi dygnets maximi- och minimivärden oavsett vid vilken tidpunkt dessa inträffat.

När det gäller snödjup så gör vi inte så utan det är bara det ordinarie mättillfället klockan 07 (svensk normaltid) som gäller. Därmed kan vissa tillfällen med snötäcke missas. Det gäller främst under sommarhalvåret när snön kan hinna smälta mellan de ordinarie mättillfällena.

Nu händer det ibland att observatörer gör anteckningar om snödjupet utanför ordinarie mättidpunkt. Det gäller främst om förhållandena har upplevts som anmärkningsvärda.

Om ett sådant värde skulle innebära nytt snödjupsrekord så kan det innebära en del tolkningsproblem, och måste oftast bedömas från fall till fall.

Automatisk mätning av snödjup

Sedan januari 2021 rapporterar SMHIs station i Katterjåkk snödjup både från automatisk och manuell mätning. Som beskrivs nedan så sker de automatiska mätningarna bara i en punkt så de manuella observationerna, som utgörs av ett medelvärde av fem mätpunkter, fortsätter som tidigare i Katterjåkk. 

2025 installerades en automatisk snödjupsmätare vid Stockholms observatorium. Automatiska snödjupsmätare finns även på automatstationerna vid Uppsala universitet och den naturvetenskapliga stationen i Abisko.

Även på många andra håll i världen förekommer automatisk mätning av snödjup, och det är i huvudsak två olika metoder som används.

Ultraljud

Den teknik som funnits längst är mätning med hjälp av ultraljud.

På en fast höjd över markytan monteras en sensor, som sänder en ultraljudssignal ner mot snöytan, där den studsar tillbaka. Med hjälp av tiden det tar för signalen att nå tillbaka till sensorn kan man beräkna avståndet till snöytan och därmed även snödjupet.

Ett problem med tekniken är att ljudhastigheten varierar med temperaturen. Temperaturen varierar i sin tur med höjden, och närmast snöytan kan temperaturvariationen vara mycket stor i vissa väderlägen. För att fullt kompensera för denna effekt krävs alltså en välbestämd och detaljerad temperaturprofil.

Lasermätning

På senare år har mätning med laser börjat testas. Denna teknik ger i allmänhet mycket säkrare resultat än ultraljudstekniken. Det är denna teknik som används på SMHIs stationer i Katterjåkk och Stockholm.

En gemensam begränsning för de båda automatiska teknikerna är att de endast ger ett punktvärde. För att motsvara en manuell mätning med minst fem mätpunkter, skulle det krävas lika många sensorer.

I samband med fluffig snö så kan dessutom signalerna tränga in något i snötäcket innan de studsar tillbaka.

Helst bör automatiska mätningar av snödjup kompletteras med kamera på stationen. Detta dels för att även snötäckets utbredning ska kunna uppskattas enligt ovan och dels för att kamerabilder kan vara till stor hjälp vid kvalitetskontroll. Risken finns förstås att djur eller människor oavsiktligt kan trampa ner snöytan som de automatiska instrumenten är inriktade mot.

Men det finns naturligtvis även fördelar med automatiska mätningar. Det gäller framför allt möjligheten att kunna få data om snödjupet varje timme, eller till och med ännu oftare.

Snödjupsökning och mängd nysnö - inte riktigt samma sak

Som ett mått på ett snöfalls omfattning använder vi i Sverige oftast snödjupsökningen från ett dygn till ett annat, eller mängden snö omräknad till nederbörd i smält form.

Som tumregel gäller att 1 centimeter nysnö motsvarar 1 mm nederbörd i smält form. Regeln är dock ganska trubbig och beroende av temperaturen.

I vissa länder, i synnerhet i USA, utförs mer direkta mätningar av nysnömängden. Där läser man upp till fyra gånger per dygn av mängden nysnö på speciella plattor som borstas rena efter varje mättillfälle.

Mängden nysnö summeras sedan över olika tidsperioder (dygn, månad, säsong med mera). Eftersom man på detta sätt i stort sett eliminerat effekten av snöns packning, smältning och avdunstning, så kan den sammanlagda mängden nysnö avvika rätt mycket från snödjupet. Detta är värt att hålla i minnet.