Parrys båge

Parrys båge är ett både ovanligt och komplicerat halofenomen. Likt flera andra halofenomen ändrar det nämligen form och utseende beroende på solhöjden. Parrys båge uppträder strax ovanför övre tangentbågarna till 22°-halon. Namnet kommer från den brittiske polarforskaren William Edward Parry som noterade fenomenet underen expedition i Arktis år 1820.

Parrys båge bildas genom solljusets brytning i samma typ av långa prismor som för övre tangentbågar till 22°-halon. För Parrys båge ställs dock extra villkor på prismornas orientering, varför Parrys båge är ovanligare än tangentbågarna.

När solen befinner sig nära horisonten sammanfaller Parrys båge med den övre tangentbågen till 22°-halon. Vid en solhöjd omkring 5° har Perrys båge lyfts upp ovanför övre tangentbågen, nästan som en spegelbild av denna.

Vid en solhöjd omkring 10° bildas ytterligare en komponent av Parrys båge som en lätt böjd nästan horisontell båge ovanför den andra komponenten. Vid solhöjder över 15° är det främst den övre komponenten som syns och vid ännu högre solhöjder börjar den smälta samman med den övre tangentbågen.

Vid solhöjder över cirka 25° då den understa delen av 22°-halon når över horsonten, så kan det bildas en Parrys båge även kring 22°-halons undre tangentbågar.

De två delarna av Parrys båge kallas ibland den konvexa respektive den konkava komponenten av Parrys båge. Den första nedre komponenten har konvex böjning i förhållande till solen, medan den övre komponenten har konkav böjning i förhållande till solen.

På den här bilden från Sollefteå ser man hur Parrys båge och den övre tangentbågen ser ut när solen står knappt fem grader över horisonten.

I den här bilden från Falkenberg vid eller strax efter solnedgången syns Parrys båge bara som en ljusförstärkning vid basen av de övre tangentbågarna.