46°-halo, supralaterala och infralaterala bågar

Två ovanligare halofenomen är 46°-halon samt supralaterala och infralaterala bågar. De är till sitt utseende snarlika och kan vara knepiga att skilja från varandra.

46°-halo

46°-halon är en ring som ligger på ett vinkelavstånd av 46° från solen. Den är betydligt ovanligare och svagare än 22°-halon.

Den kan liksom 22°-halon vara svagt färgad och har då liksom 22°-halon en rödaktig nyans innerst.

46°-halon bildas i samma typ av slumpmässigt orienterade sexsidiga iskristaller som för 22°-halon. För 46°-halon sker dock ljusbrytningen mellan en sidoyta och basyta, vilket ger en minsta brytning på 46°.

Den yttre ringen på den här bilden tagen vid SMHI i Norrköping är svagare än den inre ringen som är en 22°-halo. Ringen är också ungefär lika ljusstark i alla partier. Det är egenskaper som stämmer in på 46°-halon.

Några tumregler för att identifiera fenomenet som en 46°-halo.

• Ringen eller bågen ligger på ett vinkelavstånd av 46° från solen. Det motsvarar lite dygt dubbla bredden av en utsträckt han med utspärrade fingrar. Kom ihåg att alltid skydda ögonen från direkt solljus!
• Om solhöjden är mer än 32° så är en båge på ett vinkelavstånd 46° ovanför solen alltid en 46°-halo. Förväxlingskomponenten supralaterala bågar kan nämligen inte förekomma vid solhöjd över 32°.
• Om man ser 22°-halon och 46°-halon samtidigt så är 22°-halon alltid eller nästan alltid ljusstrakare än 46°-halon.
• Om det tillsammans med 46°-halon finns en cirkumzenuitala båge, så är det ett märkbart glapp mellan dessa om solhöjden är lägre än 15° eller mellan 27 och 32°. Vid högre solhöjd än så kan den cirkumzenitala bågen inte existera.
• 46°-halon kan uppvisa en rödaktig skiftning i inre delen av bågen men är mer diffust vitaktig i ytterkanten.
• 46°-halon är ungefär lika ljusstark i alla partier.
• Om 46°-halon skär horisontalcirkeln så uppvisar den inga diskontinuiteter.

Supralaterala och infralaterala bågar

Supralaterala bågar, eller som man ibland säger 46°-halons övre sidotangerande bågar, ligger högre än solen på himlen. Det vill säga ovanför horisontalcirkeln om en sådan är synlig.

Infralaterala bågar, eller som man ibland säger 46°-halons undre sidotangerande bågar, ligger lägre än solen på himlen. Det vill säga nedanför horisontalcirkeln om en sådan är synlig.

På den här vackra bilden kan man se ett antal detaljer som pekar på att det rör sig om en supralateral båge och inte en 46°-halo, även om vinkelavståndet till solen är ungefär detsamma.

22°-halon på bilden är svagare än den supralaterala bågen samtidigt som det finns en ganska skarp övre tangentbåge. Den supralaterala bågen är regnbågsfärgad med blåaktig nyans överst.

Den supralaterala bågen uppvisar variationer i styrka och högst upp i bilden kan man ana hur den supralaterala bågen tangerar den cirkumzenitala bågen.

Under horisontalcirkeln finns en infralateral båge som bryter av något mot den övre supralaterala bågen.

Några egenskaper som hjälp för att identifiera en supralateral båge.

• Den supralatrala bågen uppvisar ofta regnbågslika nyanser, det vill säga rödaktig innerst och blåaktig ytterst.
• Den supralaterala bågen är ofta ljustarkare än 22°-halon.
• Om en cirkumzenital båge samtidigt är synlig så tangerar den supralaterala bågen och den cirkumzenitala bågen varandra. Inget av fenomenen kan dock förekomma vid en solhöjd över 32°.
• Supralaterala bågar förekommer oftast endast som fragment eller som bågar med varierande ljusstyrka.

Infralaterala bågar är också ofta regnbågsfärgade och fragmenterade. Om horisontalcirkeln är synlig samtidigt som infralaterala och supralaterala bågar så uppvisar de ofta diskontinuiteter vid skärningen med horisontalcirkeln.