22°-halo

Ett av de vanligaste halofenomenen är en ring på ett vinkelavstånd från solen på 22°. Vissa gånger är 22°-halon mycket tydlig. Andra gånger krävs det att man vet var man ska leta för att skönja fragment av 22°-halon. Vid halospaning är det viktigt att med handen eller på annat sätt skärma av det direkta solljuset så att inte ögonen skadas.

22°-halon är enligt många studier den vanligaste halokomponenten, men det är inte alltid hela ringen syns. Namnet 22°-halo kommer av att fenomenet bildar en ring med ett vinkelavstånd av 22 grader från solen.

En tumregel för att uppskatta vinkelavståndet är att sträcka fram sin arm med fingrarna utspärrade. Om man placerar tummen över solen så kommer spetsen på lillfingret att nå ungefär 20 grader ut från solen. Men kom ihåg att alltid skydda ögonen mot drekt solljus!

Varför just 22 grader ?

22°-halo bildas i sexsidiga iskristaller med slumpartad orientering. Solljuset bryts i de sexsidiga iskristallerna så att det sker en minsta avlänkning av strålarna med just 22 grader (så kallad minimideviation). Det sker även en förstärkning av det ljus som bryts av i en vinkel på 22 grader beroende på att ljusstrålar med lite olika infallsvinkel kan länkas av just med minimideviationen 22 grader.

Om iskristallerna har en slumpmässig orientering kommer alla iskristaller som befinner sig på ett vinkelavstånd på 22 grader från solen att bidra till en förstärkning av det ljus som når ögat. Detta uppfattar vi som en ring med ett vinkelvstånd på 22 grader från solen.

Den röda komponenten i solljuset bryts något mindre än övriga komponenter. Därför är 22°-ringen rödaktig vid den inre kanten. Den yttre delen av ringen får bidrag även av strålar som böjts mer än 22 grader, vilket bidrar till att ringens yttre begränsningen blir mer oskarp och diffus.

Inga strålar som passerar iskristallerna böjs mindre än 22 grader. Därför är området innanför ringen ofta märkbart mörkare än himlen utanför ringen.

Förutsättningar för att iaktta 22°-halo

Molnen som ger upphov till 22°-halon är oftast cirrostratus, men även andra molnslag som innehåller iskristaller kan ge upphov till halofenomen.

Även iskristaller som hålls svävande i kall luft nära marken kan ge upphov till vackra halofenomen.

Man kan ibland iaktta 22°-halon även kring fullmånen. Eftersom man inte blir lika bländad av månljuset som av solljuset kan en halo kring månen vara lättare att upptäcka.

I jämnhöjd med solen och på eller strax utanför 22°-ringen ser man ibland en ljusförstärkning, så kallade bisolar. Dessa skapas när flertalet iskristaller har en horisontell i stället för slumpmässig orientering.