2004 - Skyfall i Värmland

Den 4 augusti 2004 hade varm och mycket fuktig luft strömmat in över Sverige från sydost. Redan tidigt på förmiddagen dök de första åskvädren upp och i norra Götaland och Svealand bildades sedan en del åskceller, som efterhand började röra sig åt nordväst och i en del fall tillväxa kraftigt. Under eftermiddagen nådde de allt våldsammare åskvädren sydöstra Värmland där de främst drabbade ett stråk ungefär från Molkom och norrut till Råda och Hagfors. Vägtrummor kunde där inte sluka allt vatten utan flera vägar skars av och stora vägbankar gav vika och sköljdes bort helt.

Väderanalysen vid 14-tiden (svensk sommartid) den 4 augusti antyder ingen större dramatik. Ett nästan omärkligt lågtryckscentrum finns över Jylland och en varmfront har passerat södra Sverige och återfinns ute vid norska kusten. De våldsamma ovädren måste alltså närmast karakteriseras som värmeåskväder inne i "ryssluften". I Ukraina förekom svåra översvämningar ett par, tre dagar tidigare. Luftfuktigheten var nu mycket hög med exempelvis 86 % i Örebro vid en temperatur på 23.3°. Redan dagen innan hade dock en prognosmodell antytt att det skulle kunna bli mycket kraftiga regn nära gränsen mot Norge och prognosmeteorologen Mikael Hellgren pekade på att väderläget hade likheter med hur det såg ut den 30 augusti 1997 vid regnkatastrofen på Fulufjället. 

I år drabbades i stället mer bebodda trakter, bland annat den lilla byn Sunnemo. Där hade flera privatpersoner gjort mätningar som samstämmigt visade att det fallit runt 210 mm regn. Nederbördsmängderna avtog mycket hastigt utanför kärnområdet, speciellt åt öster. Av SMHIs mätstationer har Råda några km sydväst om Hagfors fått i särklass mest med hela 189 mm, vilket är den näst största dygnsmängden någonsin på en SMHI-station. Hagel har ej rapporterats, men åskan var mycket stark och "kom från alla håll". Under flera timmar kom den ena kraftiga skuren efter den andra och i Sunnemo höll regnet på klockan 16 till 02 med en maximal timnederbörd på 66 mm. I de små vattendrag som dominerar området torde maximala nivåer ha nåtts redan vid midnatt eller strax därefter.

En stor mängd vägar skars av och flera mindre byar mellan Sunnemo och Råda/ Hagfors isolerades. När jag inspekterade några åar och bäckar vid och strax norr om Sunnemo såg jag att gamla träbroar, som sett sina bästa dagar, hade stått emot vattnet, medan vägtrummor vid landsvägar och skogsvägar spolats bort. Det kan bero på att mycket stora mängder grus och sand, som ibland lagts över raviner för att få så jämna vägar som möjligt, lätt eroderats bort av det framrusande vattnet, eller att trummorna relativt lätt satts igen. Fästena vid de gamla träbroarna bestod i stället mest av jord som hölls ihop av gräs- och trädrötter.

Ovädret drabbade det undersökta området värst, men stora regnmängder föll också på andra håll i Värmland och i västra Dalarna och lokalt även i angränsande landskap. I norra Dalarna uppmättes i Särna 94 mm, troligen den största dygnsmängden där sedan stationsstart 1879.

Ovädret i sydöstra Värmland i år gav maximala regnmängder på ett halvt till ett dygn som i vårt land bara överträffats vid några enstaka av oss kända fall. Vid Fulufjället uppmättes exempelvis 276 mm den 30-31 augusti 1997 och i Vånga i nordöstra Skåne 260 mm den 31 juli 1959. Baserat på enbart SMHI-stationer kan vid det nu aktuella skyfallet ett medelvärde på 122 mm uppskattas ha fallit på 1000 km² och 24 timmar. I fråga om skador och kostnader överträffar detta skyfall Orustskyfallet den 1-2 augusti 2002 (där regnmängderna uppskattades till 200 mm på ungefär samma tidsrymd som i år i Sunnemo). I fråga om kostnader överstiger det även Fulufjällsregnet, som mest berörde obebodda områden.