Sammanfattning
Utgående ifrån isstatistik från svenska farleder och farvatten under normalperioderna 1931-60 och 1961-90 (kapitel 2) har isförhållandena utmed Sveriges kust beskrivits i ord och bild (kapitel 3).
Någon enklare och meningsfull klassificering av farleder och farvatten har ej kunnat uppnås eftersom isförhållandenas mönster är alltför komplicerat, diffust eller allmängiltigt (kapitel 4). Följande iakttagelser kunde dock göras:
1. Bottenviken och Norra Kvarken skiljer sig från övriga kustvatten i ett väsentligt avseende - där förekommer is varje år, i de innersta delarna av skärgården såväl som de yttersta vid gränsen till öppet hav.
2. Kustvattnen mellan Norra Kvarken och Hanöbukten har helt olika iskaraktär, men det är främst utmed denna sträcka som förändringarna sker gradvis, nästan linjärt.
3. Isförhållandena utmed Hanöbukten, södra Skånekusten och hela Västkusten är inte homogena men de är likartade.
4. Gotlands kustvatten utgör i många fall undantag från generella trender och skillnaderna mellan ost- och västkust är ofta stora. Detta torde, i alla fall delvis, bero på att ostkusten är långgrund och västkusten brant.
5. I Öresund och Kalmarsund varierar isförhållandena kraftigt över relativt korta sträckor, nästan lika snabbt som i delar av skärgårdsområdena.
Vid jämförelser och analyser av normalperiodernas isstatistik samt annan klimatinformation har det visat sig att isförhållandena i svenska kustvatten har försvårats under perioden 1931-90 och att detta i hög grad sammanhänger med en sänkning av lufttemperaturen i Sverige. Under normalperioden 1961-90 var därför medellängden på isvintrarna fem dagar längre än under normalperioden 1931-60, en ökning med cirka 9 % på 30 år.