Strandvåtmarker

Våtmarker kan delas in i tre grupper: naturliga, anlagda och restaurerade. Naturliga våtmarker kan i sin tur delas in i aktivt torvbildande våtmarker respektive icke aktivt torvbildande. Strandvåtmarker tillhör gruppen icke aktivt torvbildande och återfinns vid stränder runt sjöar, hav eller vattendrag. 

Strandvåtmarker återfinns vid stränder runt sjöar, hav eller vattendrag. De är alltid starkt påverkade av/beroende av det söta eller marina vattnet. Våtmarkstyperna varierar kraftigt beroende på fluktuationer i vattenståndet och vattnets kemiska sammansättning.

Strandvåtmarker belägna utmed sjöar och vattendrag klassificeras som limniska strandvåtmarker, medan våtmarker vid havsstränder med salt eller bräckt vatten klassificeras som marina strandvåtmarker.

Vidare delas strandvåtmarksklasserna in i våtmarkstyper varav indelningen är likartad för både limniska och marina miljöer, där skillnader i vattennivå och vattennivåns dynamik har en avgörande betydelse. Ofta övergår de olika våtmarkstyperna i varandra . 

Strandvåtmarksklassen dominerar främst i Östra Götaland och Svealand (figur 1).

Karta över strandvåtmarker Sverige
Figur 1: De till arealen dominerande våtmarksklasserna i Sverige enligt VMI (figurkälla: Gunnarsson och Löfroth, 2009). Förstora Bild

Strandvåtmarker utgör miljöer i gränsområdet mellan öppet vatten och fastare land. Miljön präglas av balansen mellan torrläggning, översvämning, erosion och sedimentation. Strandzonen kännetecknas därför av att vara ett mycket föränderligt system med en vattennivå som ofta varierar och beroende på säsong.

Vissa strandvåtmarker förblir översvämmande året om medan andra översvämmas mer tillfälligt eller utsätts för kortare perioder av torrläggning. Strandvåtmarker kan vara öppna eller skogsbevuxna och har ofta höga värden av biologisk mångfald.

Strandvåtmarker klassas i allmänhet som icke-torvbildande våtmarker. Dock kan viss mindre torvbildning förekomma, främst i mader. Strandvåtmarker saknar generellt torv eftersom nedbrytning av organiska material går snabbare än dess ackumulering pga större fluktuation av vattenståndet och syresättning i strandvåtmarker än i myrar.

Strandvåtmarker
Figur 2. Strandvåtmarker med olika topografiska förhållande skapar olika livsmiljöer. Gråa ovaler visar potentiella område for torvbildning. Förstora Bild

Limniska strandvåtmarker

Limniska strandvåtmarker förekommer i många olika miljöer. Våtmarksmiljöerna varierar beroende på de lokala grundvattennivåerna, landformationerna och ursprungsmaterialen, samt variationer i de återkommande översvämningarna (figur 2 och 3).

Viss mindre torvbildning kan ske inom de limniska maderna som huvudsakligen förekommer inom vattennivåns normalvariation men som översvämmas regelbundet vid vårfloder (figur 2). Limniska strandvåtmarker fungerar som inströmningsområden när det är höga vattenflöden och som utströmningsområden när det är låga flöden (figur 3). För definition av inströmnings- och utströmningsområde se Hydrologiska begrepp i Kunskapsbanken.

Strandvåtmark illustration
Figur 3: Flödesriktningar för limniska strandvåtmarker vid höga vattenflöden (överst) och låga vattenflöden (nederst). (Figurkälla: Kellner, 2003).

Marina strandvåtmarker

Marina strandvåtmarker karaktäriseras av en salttålig vegetation som annars saknas vid de limniska strandvåtmarkerna. Vid låga salthalter kan däremot vegetationsskillnaden mellan marina och limniska strandmiljöer vara mycket små.

De marina strandvåtmarkerna är mindre vanliga än de limniska och förekommer främst i sydvästra Sverige. Marina strandvåtmarker har oftast en mer varierande vattennivå och översvämmas till följd av tidvattnets variationer samt lokala väderförhållanden såsom kustnära vindar. Områdena längst strandkanten karakteriseras av ett mer periodiskt översvämmande (figur 4).  

Illustration över marin strandvåtmark
Figur 4: Två generella översvämningszoner förekommer i marina strandvåtmarker; regelbundet översvämmande områden och oregelbundet översvämmande områden. (figurkälla: Tiner, 2018). Förstora Bild