En grupp av våtmarker som kan placeras mellan naturliga och anlagda våtmarker är restaurerade och modifierade våtmarker. Många viltvatten hör till denna grupp eftersom de består av tidigare dikade vatten som har återställts genom att diket lagts igen.
När en torvbildande våtmark dikas sänks grundvattenytan. Den sänkta vattenytan bidrar till att öka nedbrytningen av organiskt material i våtmarken vilket resulterar i ett ökat utsläpp av växthusgaser till atmosfären.
Igenläggning av dikade torvbildande våtmarker utförs för att förhindra att vattnet leds bort från den torvbildande våtmarken och återställer den naturliga hydrologin i våtmarken. En återställning av grundvattenytan innebär långsammare nedbrytning av organiskt material och på så vis även mindre utsläpp av växthusgaser.
Uppföljande övervakning av restaurerade våtmarker är en förutsättning för att kunna utvärdera genomförda våtmarksåtgärder. Förändringar i flödesreglering, grundvattenmagasinering och vattenkvalitén är viktiga funktioner att följa upp i våtmarksrestaurering. Däremot kan uppföljningen försvåras då återhämtningstiden för en restaurerad våtmark kan vara så lång som 15-50 år (Thorsbrink m fl, 2019; Mitsch & Wilson 1996).
Vid våtmarksrestaurering är det generella rådet att identifiera vilken typ av åtgärd som ska utföras, vilken funktion åtgärden kommer att stärka i våtmarken och sedan hur de platsspecifika förutsättningarna kan förväntas reagera och påverka våtmarksåtgärderna.
Du kan läsa mer på Naturvårdsverkets och SGUs hemsidor om våtmarksåtgärder och restaurering:
Sköta, restaurera och anlägga våtmark (NV)
Geologisk handledning för våtmarksåtgärder (SGU)