Indelning av våtmarker

Våtmarker består av två huvudgrupper: myrar och strandvåtmark.

Våtmarker består av 2 huvudgrupper: myrar (torvbildande) och strandvåtmark (icke torvbildande).

Myrar

Myrar är våtmarker som inte påverkas väsentligt av ytvatten från sjöar, hav eller vattendrag. Myrar började dyka upp efter senaste istiden när iskanten drog sig tillbaka. De bildas på grund av att torv växer till. Torv bildas eftersom nedbrytningen av växter är långsammare än produktionen av växtbiomassa i en myr.

Många sjöar växer långsamt igen, men inte alla eftersom förutsättningarna för torvtillväxt inte är uppfyllda. Skillnaden mellan olika myrar är relaterad till deras läge i terrängen, sättet på vilket vattentillförseln sker samt näringsinnehåll. De delas in i tre klasser: kärr, mossar och blandmyrar.

Kärr

Kärr försörjs av nederbörd samt vatten från omgivande fastmark. Det senare har en högre mineralhalt än nederbörden. Kärren är utströmningsområden. De kan vara öppna, täckta av buskar eller trä. I det senare fallet räknas de ibland som sumpskogar.

Mossar

Mossar är myrar som inte påverkas av vatten från fastmarken. De reser sig ofta över den omkringliggande terrängen och har ett tjockt torvlager. Nedbrytningsgraden är dock generellt lägre i mossetorv än kärrtorv.

Mossar får sitt vatten uteslutande från nederbörden och till skillnad från kärr är de inströmningsområden. De är artfattiga ekosystem och har extremt näringsfattiga och sura förhållanden.

Mossar ses ofta vara tidigare kärr som vuxit på höjden så att kontakten med fastmarksvattnet förlorats. Det är dock inte generellt vedertaget. Kellner (2003) skriver att ” man har funnit att utvecklingen från en våtmarkstyp till en annan beror på ett komplicerat samspel mellan klimat, vegetation, geologi och topografi, varför någon generell succession med mossar som slutled inte kan sägas gälla.

Mossar kärr
a) Mossar får sitt vatten endast från nederbörd, (b) Kärr med horisontell yta bildas när sjöar, vikar och vattendrag växer igen eller när svackor med ytligt grundvatten försumpas, (c) mark- & grundvatten är mer rörligt i sluttande kärr än i andra myrtyper. Källa: Grip & Rodhe (1991); Kellner (2003). Förstora Bild

Blandmyrar

Blandmyrar är myrar där kärr och mosseelement blandas. De är ofta strukturerade med mossestrukturer i form av tuvor, öar eller strängar och kärrstrukturer i form av kärrgolv eller flarkar.

Strandvåtmarker

Strandvåtmarker återfinns runt sjöar, hav eller vattendrag. De är alltid starkt påverkade av/beroende av det söta eller marina vattnet. De kan vara öppna eller skogsbevuxna. Strandvåtmarker kan i vissa fall ha torvbildning, men torv saknas oftast. Vattenståndet fluktuerar mer i strandvåtmarker än i myrar. Fluktuationen hindrar torvbildning eftersom nedbrytning av organiska material går snabbare än dess ackumulering.

Strandvåtmarksserien delas in i två klasser; sötvatten-strandvåtmarker (som utgör stränder vid sjöar och vattendrag med sötvatten), och marina strandvåtmarker som finns längs havsstränderna med salt eller bräckt vatten. Det finns också limnogena (sötvatten) och marina strandsumpskogar vilka oftast har väldigt högt värde för den biologiska mångfalden.

Strandvåtmarker
Strandvåtmarker med olika topografiska förhållande skapar olika livsmiljöer. Gråa ovaler visar potentiella område for torvbildning. Förstora Bild

 ddd

Strandvåtmarker grundvatten
Strömlinjerna för grundvatten vid en strandvåtmark under a) höga flöden och b) låga flöden. Förstora Bild

Sumpskog

Sumpskogen kännetecknas ofta av en blandning av våtmark och skogens ekosystem där både arter från våtmarker och skogar dyker upp. Det resulterar i en mycket rik mångfald för fauna och flora. I VMI förekommer sumpskog både under myr, strandvåtmark och ”övriga våtmarker”.

Sumpskogar saknar ofta ett torvlager men ibland kan skogstäckta kärr ha ett tjockt torvlager. Sumpskogar skulle troligen ha täckt stora områden i södra Sverige om det inte skett dränering av dem för jordbrukets skull.

Fattigkärr och rikkärr

Ett fattigkärr är ett kärr som är fattigt på mineraler i vattnet eller marken. Det är inte särskilt artrikt och består ofta av ett golv av vitmossor med starrgräs i fältskiktet. Fattigkärr är den vanligaste typen av kärr i Sverige.

Rikkärr bildas där det tillrinnande vattnet är rikt på kalk. Vattnet kan ha passerat genom kalkrik berggrund eller genom kalkhaltiga jordlager. Även rikkärr är naturligt näringsfattiga då tillgången på växttillgängligt fosfat är mycket låg.

Hotet mot rikkärr är idag långt mer påtagligt än för t ex mossar. Alla ingrepp som medför att våtmarken och kärrmiljön blir torrare påverkar den negativt. Dikning är ett stort problem. Värst är diken i kärrens övre del vilka ligger i vinkel mot vattnets strömningsriktning. De stänger av och leder bort tillrinning till våtmarken.