Myrar är våtmarker som inte påverkas väsentligt av ytvatten från sjöar, hav eller vattendrag. Myrar började dyka upp efter senaste istiden när iskanten drog sig tillbaka. De bildas på grund av att torv växer till. Torv bildas eftersom nedbrytningen av växter är långsammare än produktionen av växtbiomassa i en myr. Nedbrytningen sker långsamt eftersom syre är en bristvara i blöta myrmarker. Det är först när torven kommer i kontakt med luftens syre som nedbrytningen tar fart.
Många sjöar växer långsamt igen, men inte alla eftersom förutsättningarna för torvtillväxt inte är uppfyllda. Skillnaden mellan olika myrar är relaterad till deras läge i terrängen, sättet på vilket vattentillförseln sker samt näringsinnehåll. De delas in i tre klasser: kärr, mossar och blandmyrar.
Kärr
Kärr försörjs av nederbörd samt vatten från omgivande fastmark. Det senare har en högre mineralhalt än nederbörden. Kärren är utströmningsområden. För definition av inströmnings- och utströmningsområde se Hydrologiska begrepp i Kunskapsbanken.
Kärren kan vara öppna, täckta av buskar eller trä. I det senare fallet räknas de ibland som sumpskogar.
Mossar
Mossar är myrar som inte påverkas av vatten från fastmarken. De reser sig ofta över den omkringliggande terrängen och har ett tjockt torvlager. Nedbrytningsgraden är dock generellt lägre i mossetorv än kärrtorv.
Mossar får sitt vatten uteslutande från nederbörden och till skillnad från kärr är de inströmningsområden. De är artfattiga ekosystem och har extremt näringsfattiga och sura förhållanden.
Mossar är tidigare kärr som vuxit på höjden så att kontakten med fastmarksvattnet förlorats. Utvecklingen från kärr till mosse beror dock på ett komplicerat samspel mellan klimat, vegetation, geologi och topografi, varför någon generell succession med mossar som slutled inte kan sägas gälla (Kellner, 2003).
Blandmyrar
Blandmyrar är myrar där kärr och mosseelement blandas. De är ofta strukturerade med mossestrukturer i form av tuvor, öar eller strängar och kärrstrukturer i form av kärrgolv eller flarkar.
Fattigkärr och rikkärr
Ett fattigkärr är ett kärr som är fattigt på mineraler i vattnet eller marken. Det är inte särskilt artrikt och består ofta av ett golv av vitmossor med starrgräs i fältskiktet. Fattigkärr är den vanligaste typen av kärr i Sverige.
Rikkärr bildas där det tillrinnande vattnet är rikt på mineraler. Vattnet kan ha passerat genom lättvittrande bergarter eller genom kalkhaltiga jordlager. Även rikkärr är naturligt näringsfattiga då tillgången på växttillgängligt fosfat är mycket låg. Rikkärr har dock en artrikare flora än fattigkärr eftersom det är rikare på mineralnäringsämnen
och har högre pH än fattigkärr.
Hotet mot rikkärr är idag långt mer påtagligt än för t ex mossar. Alla ingrepp som medför att våtmarken och kärrmiljön blir torrare påverkar den negativt. Dikning är ett stort problem. Värst är diken i kärrens övre del vilka ligger i vinkel mot vattnets strömningsriktning. De stänger av och leder bort tillrinning till våtmarken.
På Naturvårdsverkets hemsida kan du läsa om den plan som gjorts för de myrar som bör prioriteras för skyddsåtgärder samt använda kartverktyget Skyddad natur:
Myrskyddsplan för Sverige (NV)
Skyddad natur (NV)