Alkalinitet mäter vattnets buffrande förmåga, d.v.s. hur väl vattnet kan neutralisera syror utan att pH-värdet förändras märkbart. Ju större innehåll vattnet har av ämnen som kan motverka pH-sänkningar, desto högre är alkaliniteten. Förenklat kan man säga att alkalinitet är ett mått på havets motståndskraft mot förändringar.
I och med ökande koldioxidhalter i atmosfären, blir alkanitet en allt viktigare parameter att mäta då havet påverkas genom bland annat försurning av ökande koldioxidhalter. I diskussioner kring metoder för koldioxinfångning ingår idéen att öka alkaniteten i vissa havsområden, för att öka havets förmåga att fånga upp just koldioxid.
Den största buffrande förmågan i havsvatten utgörs av karbonatsystemet som bygger på en jämvikt mellan koldioxid (CO2), kolsyra (H2CO3) och karbonatjoner (CO23-). Karbonatjoner bildas när koldioxid löser sig i vatten, men kan också tillkomma från avrinning från landområden med kalkrik berggrund och när organiskt material bryts ner. Högre salthalt i vattnet bidrar också ofta till högre alkalinitet, och alkaniteten tenderar att öka från ytan ner mot botten.
För att undersöka kemin som rör försurning av havet behöver flera parametrar samlas in samtidigt; temperatur, salthalt och minst två parametrar inom karbonatsystemet (pH, koncentration av koldioxid, total alkalinitet eller löst oorganiskt kol). Alkalinitet utgör också en stödvariabel för primärproduktion. Enheten är mmol/kg.
Så analyseras alkalinitet
Alkanitet mäts genom analys på laboratorium. En invägd mängd provvatten titreras med saltsyra med noggrant bestämd koncentration under det att pH-värdet följs med en pH-meter (potentiometrisk titrering). Då mängden tillsatt saltsyra inte längre kan neutraliseras av vattnets buffrande förmåga sker ett abrupt omslag i pH. Alkaliniteten kan sedan beräknas utifrån mängden prov och mängden tillsatt saltsyra vid omslaget med hjälp av ett datorprogram och en så kallad Granpunktsutvärdering.