I svenska havsområden gäller det framför allt vissa av de bohuslänska fjordarna, delar av södra Kattegatt och Östersjön. Vid förekomst av höga halter svavelväte och under längre perioder blir resultatet döda bottnar.
Ibland används begreppet "negativt syre” i stället för att ange halten av svavelväte. Halten negativt syre motsvarar den mängd syre som skulle behövas för att oxidera svavelvätet till sulfat och ”neutralisera” syrebristen. Begreppet anger inte mängden svavelväte utan används för att få en jämförelse med syrgaskoncentration.
Syrebrist kan bidra till ytterligare övergödning, då syrefria förhållanden leder till att fosfor i form av fosfat frigörs från bottensedimenten. När fosfaten blandas upp i ytvattnet ger det högre halter av näringsämnen i ytvattnet som gynnar tex blomningar av cyanobakterier.
I Östersjöns djupvatten kan svavelvätehalterna vara över 100 µM.
Så analyseras svavelväte
Reagenser som innehåller bland annat järnklorid och saltsyra sätts till provet och ett färgomslag sker; ju mörkare blå färg desto högre halt svavelväte finns i provet. Analysen sker med hjälp av en spektrofotometer där provet belyses med ljus av våglängden 670 nm. Mängden ljus som absorberas av provet (absorbansen) registreras och utifrån det kan halten svavelväte beräknas.
Prov kan även konserveras genom tillsats av zinkacetatlösning och reagenstillsats görs då senare, i samband med analys.