Fram till 1920-talet var Stora Sjöfallet ett av Europas största vattenfall. Från sjön Gårtjejàvrre störtade det ned stora volymer vatten genom flera fall ned i sjön Láŋas/Langas. Fallhöjden från Kårtejaure till Láŋas är cirka 50 meter.
Enligt dagens statistik rinner det i medeltal strax över 200 kubikmeter per sekund från Áhkájávrre på ett år. Vid högflöden torde fallet alltså ha varit en mäktig syn.
Området innan dammen
I området har samer levt och passerat sedan tusentals år tillbaka. De äldsta spåren syns i markerna i form av härdar, fångstgropar och barktäkter. För de samer som bodde i området var det här sedan gammalt en flyttled. Man drog sina båtar över de olika landtungor som skiljde sjöarna från varandra. De som ägnade sig åt fiske bodde mer permanent på en plats. Andra sålde slöjd och guidade de turister som kom.
Under 1800-talet blev det stora fallet, trots att det då inte fanns utbyggda vägar, ändå en turistattraktion och var en av dragplåstren till den växande fjällturismen. Fallet bestod i flera steg. Bilderna nedan visar hur det såg ut på tidigt 1900-tal.
1909 beslutades det att Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke skulle bli nationalpark, tillsammans med bland andra Sarek och Abisko. Förebilden var de amerikanska nationalparkerna som Yellowstone. Nationalparken bildades för att skydda fallet och dess källsjöar.
Behov av vattenkraft - början på slutet för vattenfallet
I början på 1900-talet fanns ett stort behov av att kunna producera inhemsk el. Vattenkraftsutbyggnaden låg i sin linda, men hade påbörjats och visade på stor potential. Bland annat hade Porjus kraftverk byggts 1915.
Elektrifieringen i början av 1900-talet ledde till en stor vilja till att starta olika projekt längs med Luleälven. Elen som producerades vid Porjus skulle snart inte räcka till och då kom det att krävas mer elkraft, det vill säga mer konstant vattenflöde, än vad Stora Luleälv kunde leverera året om under rådande omständigheter. Det blev naturligt att titta uppströms Porjus kraftverk och se potentialen i det vatten som kom från Stora Sjöfallet där Suorvadammen kom att byggas.
Det fanns ett visst motstånd för bygget av dammen, främst från miljörörelsen då man skulle behöva bygga en damm i en Nationalpark. Men både riksdag och regering var eniga. I ett ställningstagande från Kungl. Vetenskapsakademiens från 1917 står dock: "... uppdämningen kommer att i högst väsentlig grad förändra förhållandena inom nationalparken och nedsätta dess värde från naturskyddssynpunkt särskilt i biologiskt hänseende. Det ifrågasatta ingreppet är sålunda synnerligen beklagligt från denna synpunkt." Yttrandet avslutas ändå med: "... i betraktande av den ofantligt stora nationalekonomiska vinst, som är förbunden med det planerade företaget, anser sig vetenskapsakademien ej kunna avstyrka K. Vattenfallsstyrelsens framställning allra minst i nuvarande tid, då ökad bränsle- och krafttillgång är ett livsvillkor för vårt land."
De samer som då bodde eller hade verksamhet i området nämns inte.
Suorvadammen
Ett område bröts ut ur Nationalparken och dammen byggdes sedan ut i fyra omgångar. Den första stod klar 1923 och den sista 1972. De många sjöarna och det rika landskapet är numera täckt av Sveriges andra största vattenkraftmagasin, Suorvamagasinet. Vattenytan kallas också Akkajaure och har en yta på cirka 260 km2. Vattennivån kan variera över 30 meter.
Vid Stora Sjöfallet rinner nu mycket sällan vatten. Istället leds det i tunnlar under mark från Suorvamagasinet.
Referenser
Nils Forsgren ”Den effektfulla älven Stänk från Luleälvens kraftfulla historia ISBN 91-7186-282x Vattenfall Norrboitten och Porjus Arkivkommité
Sten Bergström
Kungliga vetenskapsakademien
https://www.sverigesnationalparker.se/park/stora-sjofallets--stuor-muorkke-nationalpark/nationalparksfakta/historik/