Flottning

Under 1800-talet och 1900-talet användes de stora älvarna norr om Dalälven för att transportera timmer. Även en del vattendrag i södra Sverige användes till att flotta timmer. Påverkan på vattendragen blev på vissa områden stor då vattendragen rensades och rätades ut. Ledarmar och regleringsdammar byggdes för att underlätta transporten. Idag används inte vattendrag för transport av timmer men det finns fortfarande lämningar från flottningen kvar, i norr som i söder.

Bild över älv med bilder på flottningens aktiviteter.
Illustration över flottningens olika aktiviteter i älvens utbredning. Förstora Bild

Landets vattendrag har använts som transportmedel, sannolikt så länge som det funnits människor. Flottning av timmer har pågått under lång tid i söder såväl som i norr. 

Flottning norr om Dalälven

För att kunna flotta timret längs de stora vattendragen i norra Sverige, utan att det fastnade på vägen, användes fram till början av 1900-talet ofta så kallad fastflottning. Då bands timmerstockarna ihop i flottar som några personer följde med på. För att styra flottarna genom forsar och förbi andra hinder rodde man dem med hjälp av åror. Även en hel del tjärtunnor fraktades längs vattendragen från tjärmilor i norra Sveriges skogar ned till försäljningsställen vid kusten. Än i dag finns spår av platser där tjärtunnor mellanlagrades.

Ökning under industrialiseringen

Under industrialiseringen ökade behovet av råvarutransporter till sågverk och pappersbruk dramatiskt. Det avverkade timret samlades under vintern på avläggningssplatser vid vattendragen eller på sjöisar i biflöden. För att lättare kunna flotta sågtimmer och massaved gjordes rensningar av hinder i älvarna.

I de stora vattendragen inleddes flottningen efter vårfloden. Under varje sommarsäsong lades ut bommar av hopkedjade stockar för att leda timret i strömfåran. Längs älvarna arbetade sedan flottningslag med att ta lös stockar som trots allt fastnade. I mindre vattendrag utnyttjades ofta vårfloden för att få tillräcklig vattentillgång.

Nere vid kusten anlades sorteringsanläggningar, så kallade skiljen, där sågtimmer och massaved från olika ägare delades upp för vidare transport. 

Timmer på älv
En vanlig syn på vattendragen under mitten av 1900-talet. Förstora Bild
Historisk bild, älv och sluttning.
Stort virkesavlägg rakt ned i vattendragets huvudfåra. Sannolikt var detta inte en av de vanligare synerna. Foto taget vid vattenföringsmätning i Kusfors i Skellefteälven den 21 juni 1909. Förstora Bild
Gammal bild fors.
Brötbildning nedströms fors. Kortet är taget vid Åkvisslan i Ångermanälven. Förstora Bild

Reglering för att underlätta flottningen

I många vattendrag var den naturliga vårfloden för kort för att flottningen skulle hinnas med och där byggde man dammar för att magasinera vattnet. Dammarna var av varierande storlek. En del var så stora att de räckte för en hel flottled, andra gav bara någon halvtimmes ökning av vattenföringen. Dessa så kallade skvättdammar fylldes och tömdes flera gånger varje dag. De användes också som lagringsplatser för timret under vintern. 

Man skilde på två olika typer av dammar, regleringsbyggnader och skyddsbyggnader. Regleringsbyggnader motiverades endast av flottningens krav medan skyddsbyggnader behövdes som skydd för exempelvis stränder, broar och kvarnar. I början av 1900-talet breddade man vattenfårorna. Den ökade vattenförbrukningen kompenserades av att mer virke per tidsenhet kunde transporteras.  

Exempelvis flottningsreglerades bara i Dalälven drygt hundratalet större och mindre sjöar. Vattenreglering, administration och fördelning av kostnader på de olika bolag som använde flottleden sköttes av flottningsföreningar.

Timmerrännor och ledarmar byggdes ut

De stora vattenfallen och forsarna innebar ett allvarligt problem för flottningsverksamheten. Risken för att timret skulle brötas var stor, och i vattenfallen kunde virket skadas och därmed förlora i värde. 

För att underlätta flottningen och hindra timret från att fastna anordnades dels timmerrännor förbi vattenfall, dels ledarmar av olika typer (av sten eller trä) som koncentrerade vattnet så att det blev tillräckligt djupt och fick lämplig hastighet. 

Män paddlar i kanal av trä
Långrännan i Gimån. Förstora Bild
Äldre herre står vid fors och lotsar timmer.
Ledarm där stenar och timmer lagts så att timret skulle hålla sig i den djupare delen av älven. Mannen på bilden lotsar timret rätt med hjälp av en båtshake. Bild tagen 31 juli 1914 från Nässeforsen i Ångermanälvens avrinningsområde. Förstora Bild

Varför blev flottningen så stor i Sverige?

Under 1850-talet skedde en stor industriell utveckling i stora delar av
Västeuropa. England sänkte sina tullar vilket ledde till ett stort uppsving för svensk sågverksindustri. Sverige var det enda land med tillräckliga skogsresurser för att möta den ökande efterfrågan på byggnadsvirke. 

Eftersom Sverige har gott om älvar var lösningen för transportproblemen att flotta timret på vattnet. 

Den avgörande faktorn att Sverige lämpade sig så bra för flottningsindustri var att floderna älvarna flyter från nordväst mot sydost. Islossningen börjar vid mynningen och fortsätter uppåt. Man kunde alltså börja med flottningen ganska tidigt på året och fortsätta uppåt i älvarna vartefter islossningen fortskred. I Ryssland, till exempel, skedde islossningen sist vid mynningarna vilket gjorde flottningen besvärligare och säsongen kortare.  

Svenskt klimat var också i stort sett idealiskt för flottning. På vintern kunde virket enkelt transporteras från skogen till vattendraget. Då vårfloden kom kunde även de minsta vattendragen utnyttjas att frakta timmer på och de långa ljusa sommarnätterna gjorde att arbetet kunde ske intensivt under säsongen. Sveriges finmaskiga flodnät, med både stora och små vattendrag samt avsaknaden av tidvatten i Östersjön var också stora fördelar. Sågverksindustrin tiodubblade produktionen från 1850 till senare delen av 1890-talet. 

1960 hade flottningens betydelse avtagit väsentligt. Flottningen i de minsta biflödena var inte längre lönsam och hade lagts ner. Transporter med traktorer och bilar utnyttjades på allt längre sträckor. I början av 1960-talet ansåg man dock att kombinationen av lastbilstransport och flottning var ändamålsenlig men tio år senare hade även avvecklingen av huvudflottlederna börjat och numera är många flottningsdammar rivna.

Restaurering

I takt med att flottningen konkurrerats ut av järnvägs- och landsvägstrafik har flottlederna successivt upphört. Längs många vattendrag har numera omfattande återställningsarbeten utförts sedan timmerflottningen slutat.

Ett av syftena är att återge fiskarter deras naturliga reproduktionsområden och lekbottnar, som berövades dem av den uträtning och kanalisering som skedde i bäckar och älvar för att möjliggöra flottningen.

Två bilder på älv före och efter restaturering.
Kanaliserad forssträcka i Gargån, ett biflöde till Vindelälven, före (ovan) och efter (nedre) restaurering. Strömhastigheten sjunker efter restaureringen och vattenvolymen ökar. Foto Niclas Hjerdt. Förstora Bild
Avveckling av flottning under 1960-1990-talet,
Avveckling av flottning i de stora älvarna. Förstora Bild