Horisontalcirkeln bildas genom solljusets reflektion mot lodräta ytor av iskristaller. Vid reflektion (till skillnad från brytning) sker ingen uppdelning av solljuset i olika färger. Horisontalcirkeln verkar därför vitaktig, eller vid morgon- eller kvällsljus svagt rödaktig.
Den 14 april 2020 fick SMHI in flera rapporter om anmärkningsvärda halofenomen i Sydsverige. På den här bilden från Åstorp i Skåne kan man skönja minst ett halvdussin halokomponenter.
I jämnhöjd med solen kan man se horisontalcirkeln och på denna kan man på var sin sida om solen se bisolar.
Runt solen kan man se den ganska vanliga 22°-halon och på dess ovansida övre tangentbågar. Längst ner på 22°-halon kan man ana den undre tangentbågen.
Nere till vänster på bilden kan man skönja en bit av 46°-halon. Det är en cirkel med vinkelavstånd på 46° från solen och ovanligare än 22°-halon.
Risk för missförstånd
Det finns två andra halofenomen med snarlika namn som horisontalcirkeln. Det är cirkumzenitalbågen och cirkumhorisontbågen. Dessa halofenomen hör inte samman med horisontalcirkeln och beskrivs i egna artiklar.
Anthelion
Om man ser ett välutvecklat halofenomen kring solen, så ska man inte glömma bort att spana både rakt uppåt och i riktning från solen. Där kan det finnas andra spännande halofenomen. Ett sådant är anthelion. Det är en lysande punkt som ligger på horisontalcirkeln 180° från solen, alltså precis mitt emot solen. Anthelion är sällsynt och ofta svagt färgad, diffus och något större än solen.
120°-bisolar
Längs horisontalcirkeln på ett vinkelavstånd av 120° från solen kan man se de så kallade 120°-bisolarna. De uppkommer genom upprepad reflektion i iskristaller. Eftersom det handlar om reflektion och inte brytning sker ingen uppdelning av solljuset i olika färger, utan 120°-bisolarna är vita