Hur vanlig är en halo?

Det finns flera olika halofenomen och halokomponenter. Här ges en grov bild hur ofta de förekommer.

Halofenomen är synliga fler dagar på året än de flesta vet om. Det beror på att halon ofta bara syns ett kort ögonblick och att den då är ganska blygsam. Det finns tyvärr ingen bra statistik från Sverige från senare år.

Åren 1866 till 1872 observerade forskare, under ledning av Rubenson, vid Uppsala universitets meteorologiska observatorium bland annat halofenomen. Rubenson blev 1873 chef för Statens Meteorologiska Centralanstalt föregångaren till dagens SMHI. Förmodligen inte på grund av halostatistiken. Den sammanställdes och publicerades först 20 år senare, Hellman (1893).

Ur Hellmans statistik från Uppsala kan vi se att halo förekom cirka 100 dagar per år och att den vanligaste komponenten var 22°-halon. På en klar andraplats följde bi-solar och sedan den övre tangerande bågen och vertikalpelare. Det framgår även att det krävs en noggrann och flitig observatör för att se alla tillfällen med halofenomen, då många av dem är kortvariga och inte så spektakulära.

Hur står sig den gamla statistiken idag? Två mer omfattande undersökningar . Dels en tysk som omfattar tio år. Där kunde 22°-halon observeras 100 dagar per år, bisolar 73 dagar, övre tangerande bågen 27 dagar, vertikalpelaren 16 dagar och cirkumzenitalbågen 13 dagar.

Dels en finsk med över tio års observationer.  I denna kan man lite grovt skatta att 22°-halon kan observeras i genomsnitt cirka 100 dagar per år, bisolar 90 dagar, övre tangerande bågen 38 dagar, vertikalpelaren 35 dagar och cirkumzenitalbågen 23 dagar. 

Övriga halokomponenter är mindre vanliga såsom 46°-halon, olika tangerande bågar och parheliska bågar. Dessutom finns det ett antal som är sällsynta exempelvis Lowitz bågar och Moilanen bågen.

De ovan nämnda talen är grovt skattade,  men sammanfattningsvis visar detta att halostatistiken i Uppsala på 1800-talet verkar överensstämma i stort med senare års värden. 

Halo kring månen

Det förekommer halofenomen där månen är ljuskälla. Dessa är mer sällsynta än halo där solen står för ljuset.

Detta beror att månen är en svagare ljuskälla vilket försvårar upptäckten och naturligtvis på månens faser. Kring nymåne är ljuset oftast alldeles för svagt. Dessutom är månen inte alltid uppe nattetid utan drunknar i solljuset. Denna begränsning inträffar även sommartid på våra breddgrader. Då minskar chansen att  få se halofenomen kring månen eftersom dagsljuset varar länge.

Ljuspelare

Ljuspelare är inte så vanliga men inte heller ovanliga. Tyvärr finns ingen bra statistik på detta halofenomen därtill krävs hängivna observatörer under flera år som har god uppsikt och dessutom bor på platser där de kan tänkas uppträda. Det krävs ju artificiella ljuskällor.

Ser vi tillbaka några år i inkomna rapporter från allmänheten så finns det nedteckningar tex från 2010, 2009, 2003, 1999, 1998. Under senare år har vi fått in fler rapporter förmodligen då e-post, digitalkameror har blivit allt vanligare.

Denna sammanställning är inte systematisk och ej heller heltäckande så någon säker statistik har vi inte. Min bedömning är dock att ljuspelare numera hamnar i kategorin tämligen vanlig halo.

För över hundra år sedan var ljuspelare sannolikt mycket ovanliga eftersom de dåtida artificiella ljuskällorna var svaga och inte lika vanliga som nu.