Birgitta föddes i Sundsvall som Birgitta Areskoug. Hennes båda föräldrar var lärare, något hon själv inte ville bli. Istället tog hon en filosofie magister med matematik, fysik, astronomi och pedagogik vid Uppsala Universitet.
Hon anställdes som hydrolog på SMHI 1957. Tre år senare, 1960 blev hon statshydrolog och 1965 fick hon en tjänst som 1:e statshydrolog.
Kvinnliga hydrologer var inte vanliga i slutet av 50-talet. Malin Falkenmark var SMHIs första hydrolog. Hydrologiassistent Kristina Byrde var också en av de första kvinnliga på hydrologiavdelningen. Därför kallar sig Birgitta ibland den tredje kvinnliga hydrologen.
De kvinnliga hydrologerna skickades tidigt ut på fältmätningar. Detta tyckte Birgitta var framsynt av byråchefen Nybrant.
– Han anställde oss kvinnor och använde oss på jämlika villkor. Det förekom annars inte så ofta på den tiden, har hon sagt.
Nya tider med Du-reformen
När Birgitta började på SMHI ni-ade man varandra. Manliga kolleger benämndes med enbart efternamnet medan kontorsdamerna var fru eller fröken med efternamn, fru Söderström, fröken Lindståhl, fru Molin-Dahl, fru Kanzler och så vidare.
– Vi sa du till de närmaste arbetskamraterna, mindes Birgitta, men inte till kontorsdamerna och givetvis inte till cheferna. Sven Fremling, som var min chef i 18 år och något av en mentor, lade däremot bort titlarna redan första dagen.
Kring mitten av 1960-talet, var Birgitta med som facklig representant i företagsnämnden och föreslog att Bror Rexeds dureform skulle införas på SMHI.
Isavdelningen - Domstolsunderlag och räknearbete med sticka
Birgitta började sin tjänst på isavdelningen. På den tiden var isförhållanden och flottning stora frågor. Vattenkraftutbyggnaden påverkade isen vilket kunde drabba vintervägarna över isar och virkesavlägg med virke som vid islossningen skulle flottas till sågar och fabriker. Detta kunde leda till stora skadeståndsanspråk.
SMHI hade som uppgift från den tidens vattendomstolar att påbörja mätningar före regleringarna och därefter följa upp förändringarna. Det var en tuff manlig värld Birgitta kom in i, som en av de första kvinnliga hydrologerna. Arbetet medförde strapatsrika resor för att göra mätningar utmed Norrlands älvar av isförhållanden och vattentemperaturer. Mätresultaten bearbetades vid utredningsarbete på kontoret.
Brigittas har berättat om den tidens räknearbete:
– Datorer för hydrologiska beräkningar kom ju långt, långt senare. Miniräknare fanns inte heller. Så - hur räknade vi då? Ja det var med t.ex. Facits räknesnurror. Jag minns att min chef Sven Fremling var verklig fena på att göra komplicerade beräkningar med stora tal manuellt. Han vevade framlänges, flyttade en markör, vevade baklänges, flyttade och vevade med en farlig fart.
– Malin Falkenmark, hon använde eldriven räknemaskin, hon knattrade och knattrade energiskt, timmavis ibland (jag vet för jag satt i samma rum första året). Själv var jag modern och använde räknesticka.
Arbete med is betydde också händelserika resor
Att resa ingick i tjänsten och Birgitta fick tidigt åka på tjänsteresor. Till en början gjordes resorna med tåg och buss, ofta med tunga instrument i packningen. De fältassistenter som var stationerade på många håll i Norrland, mötte upp med egen bil, som de med stor ansträngning hade förhandlat sig till att få använda i tjänsten.
1959 införskaffades ändå en tjänstebil. Det blev en grå Volvo Duett som kallades ”Grålle”. Birgitta fick äran att köra den på dess första längre resa, 42 mil till ett Vattendomstolsmöte i Särna vid övre Dalälven.
Arbetet med is kunde leda till händelserika resor. Januari 1963 reste Birgitta med Curt Sundqvist. ”Sunkan” som han kallades var enligt Birgitta var en stor, trevlig och mycket snäll hydrologassistent. De skulle bland annat mäta vattentemperaturen i det då relativt nya Trängsletmagasinet.
På mätdagen var det 33 grader kallt, men de kom iväg ordentligt med tjänstebilen som var uppvärmd med motorvärmare. Mätningarna gick bra och i skymningen efter flera timmars arbete skulle de ta sig hemåt, men då startade inte bilen. Kylarvattnet hade frusit. De befann sig då på en ödslig skogsväg två mil från en större landsväg.
Kylan tilltog och det är lätt att tänka sig att de kände sig rådvilla. Men så kom en bil och efter att de berättat vad som hänt tog bilisten sig ut till deras förvåning, rotade lite i sin baklucka och tog på sig ett par stolpskor. Sedan klättrade han upp i närmaste telefonstolpe, kopplade ihop ett par trådar och beställde bilbärgning.
– Vi bara gapade av förvåning, har Birgitta berättat. Det var en televerksarbetare som hade kommit. Ja, det var mobiltelefoni det, när den som bäst behövdes.
Pedagogen fick titta fram...
Trots sitt motstånd mot att bli lärare så började Birgitta lära ut iskunskap under vintersäkerhetskurser för fälthydrologer med flera på SMHI. Bland annat åkte de runt och tittade på olika typ av is och badade isvak.
... och författade en viktig skrift om hydrologi
Ett arbete som Birgitta gjorde, var som en av huvudförfattarna, att beskriva Sveriges sjöar och vattendrag samt allmän hydrologi i Nationalatlasen ”Sveriges sjöar och vattendrag”. Hon gjorde det tillsammans med Haldo Vedin. Det blev en hydrologisk bibel av stort värde.
En förebild för kvinnliga kollegor
Birgitta fortsatte att arbeta med is hela sitt arbetsliv. Som mest hade SMHIs isavdelning ett 50-tal anställda på 1950-talet, men det arbetet minskade när vattenkraften var utbyggd. När Birgitta gick i pension 1997 var hon den enda personen kvar som jobbade med isutredningar.
Birgitta deltog i domstolssammanträden och inspektioner med jurister och ingenjörer. I den manliga världen beskriver hennes kollegor henne som en kvinnlig förebild. Hon upplevdes som positiv och vänlig av de yngre kollegorna som också såg möjligheten att yrkesarbeta och ha tre barn.
Denna artikel är producerad utifrån texter av Birgitta, tidningsartiklar och kollegors berättelser.