Isens massbalans
Produktionen av isberg är en dynamisk process, som fortgår hela tiden. I det inre av Grönland och Antarktis ansamlas varje år snöfall och ombildas under tryck och vädrets påverkan till is. Isen inneboende tyngd ger en långsam transport av is ut mot haven och man kan mäta en glaciärs rörelsehastighet, som flera meter per år. Transporten av is ut mot havet, gör att det släpper bitar i form av isberg, vid kanterna.
Summan av tillskott från snö över inlandet och förlust av is till havet kallas massbalans. Förlust av is till havet kan förutom kalvning av isberg också ske genom smältning ovanpå eller under isen. Massbalansen för de båda inlandsisarna är nu negativ, det vill säga att mer is tillförs havet än vad som återbildas. Till stor del beror detta på den nuvarande klimatuppvärmningen. Detta är en av de största orsakerna till den pågående havsnivåhöjningen.
Isberg på norra halvklotet
Isbergen, som driver ut på Nordatlanten har en livscykel över flera år. När inlandsisen på Grönland växer varje vinter, sker en rörelse av isen ut mot kanterna. Under framförallt sommarhalvåret kalvar glaciärtungorna små isberg som börjar driva med havsströmmarna. På följande vinter kan de frysa fast i havsisen kring Grönland, men sommaren därpå åter driva vidare.
Labradorströmmen
Mellan Nordamerika och Grönland finns en sydgående kall havsström som heter Labradorströmmen. Den för isbergen söderut ned förbi New Foundland, där de möter den varmare nordostgående Golfströmmen. Varje vår och sommar driver ett stort antal isberg ner i detta område, ända ner till nära den 40 breddgraden, där de sakta smälter och upplöses.
Isbergen kartläggs dagligen av The North American Ice Service (NAIS) för att sjöfarten skall kunna navigera säkert. Oftast går fartygen söder om en kartlagd isbergsgräns, för att undvika dessa. När det glesar ut mellan isbergen, längre fram på sommaren, kan en del fartyg börja gå genom isbergsområdet, men med noggrann hjälp av olika instrument, för att undvika isbergen.
Isberg på södra halvklotet
Det finns flera stora isshelfer runt Antarktis, is som sträcker sig ut från inlandsisen och flyter på skyddade havsvikar runt den antarktiska kontinenten. Dessa utlöpare av glaciärer kan vara flera hundra meter tjocka och den ständiga transporten av is från Antarktis inre mot havet, gör att det kontinuerligt släpper stora bitar av is i den yttre änden av isshelfen. Dessa isberg kan vara mycket stora och vidsträckta.
Efterhand bryts dessa så kallade taffelisberg itu i mindre bitar och smälter så småningom när de driver längre norrut, under inverkan av värme, vind och vågor.
Världens största isberg
Det största isberg som registrerats med hjälp av satellitfoto, är isberget B-15, som bröt sig loss från Antarktis isshelf år 2000. Det beräknades vara 295 x 37 km med en total area av ca 11 000 km2. Detta isberg levde sedan kvar i åtskilliga år och bröts sakta ner i mindre delar.
Det allra största isberg som överhuvudtaget observerats var ett isberg som bröt sig loss från Antarktis 1956, det uppskattades vara 335 x 97 km, med en total area av 31 000 km2. Det motsvarar en yta större än Belgien. Storleken är dock inte bekräftad, eftersom det då inte fanns tillgång till satellitbilder.
Isberg från havsisen
Förutom isbergen som släpper från de stora inlandsisarna, så kan även mindre isbergslikande formationer bildas i havsistäckta områden. Dels i Arktis och Antarktis, men även i säsongstäckta områden som Bottenviken och Finska viken.
Havsisen är i ständig rörelse. Den deformeras, skjuter ihop och bygger vallar under inverkan av väder och vind. Isvallarna kan därmed bli många meter tjocka. Vid grund kan isen tryckas upp och bildas stora högar.
När isavsmältningen sätter igång på våren smälter den tunnare isen först, men grövre isformationer och isbumlingar kan leva kvar länge som mindre isberg och driva runt med strömmar och vind.