Molnklassificering

Molnhimlens utseende förändras ständigt och kan ibland förefalla kaotiskt. Inom meteorologin finns det ett system för att klassificera molnen som här presenteras mycket kort.

Pärlemormoln
Pärlemormoln över Kittelfjäll nyårsafton 2008. Foto Anna Sjöholm

Den världsmeteorologiska organisationen WMO har sedan länge bestämt hur molnen ska klassificeras och rapporteras. Men det tog lång tid att komma fram till det nuvarande systemet. Fundamentet lades av Luke Howard i början av 1800-talet. Men det var först 1896 när den första internationella molnatlasen publicerades som metodiken fick en internationell spridning. 

Det förekom dock brister i klassificeringen och en internationell molnkommission utarbetade en ny internationell molnatlas, som utkom i början av 1930-talet. 

År 1956 utkom en reviderad version som sedan kom att gälla i många år framåt. År 2017 kom en efterlängtad och moderniserad version av den internationella molnatlasen anpassad till webben.

En lista över huvudmolnslagen

Först anges det svenska namnet och inom parantes det latinska (internationellt gångbart) samt den förkortning som brukar användas.

Dessa moln befinner sig i troposfären, från jordytan till lite drygt 10 km höjd. Utöver dessa molnslag finns det ett par som ligger på mycket höga höjder. Det är pärlemormolnen på omkring 20-30 km höjd och de nattlysande molnen på cirka 80 km höjd.

Låga moln

  1. Valkmoln (Stratocumulus, Sc)
  2. Dimmoln (Stratus, St)

Medelhöga moln

  1. Böljemoln (Altocumulus, Ac)
  2. Skiktmoln (Altostratus, As)

Höga moln

  1. Fjädermoln (Cirrus, Ci)
  2. Slöjmoln (Cirrostratus, Cs)
  3. Makrillmoln (Cirrocumulus, Cc)

Moln med stor vertikal utsträckning

  1. Regn- eller snömoln (Nimbostratus, Ns)
  2. Stackmoln (Cumulus, Cu)
  3. Åsk- eller bymoln (Cumulonimbus, Cb)

Enligt WMO-klassificeringen finns det alltså tio huvudmolnslag. Därtill kan femton molnarter och ytterligare ett antal varianter anges. Alla molnslag har inte alla arter eller varianter. Men trots allt finns det cirka hundra olika kombinationer som moln kan klassas i. Dessa kombinationer kan dock vara mer eller mindre sannolika.

De ovan listade huvudmolnslagen kan delas in i arter och varianter genom tillägg ur listan nedan. På detta sätt fås en fyllig beskrivning av specifika moln.

Ett exempel på detta ges i bilden ovan såsom Cumulus congestus (Cu con). Fler bilder och exempel på molnslag, arter och varianter återfinns via länkar till respektive huvudmolnslag.

Upptornade stackmoln som växer och blir större.
Upptornade stackmoln, Cumulus congestus. Foto L-G Nilsson/Skylight

Tillägg som beskriver utseendet och arter till huvudmolnslagen

En del av de här namnen är nyheter i den senaste internationella molnatlasen. Däribland cauda, flumen och murus som är specialformer som hör till mycket intensiva åskmoln (superceller). Dessa har sedan tidigare engelska namn, vilka fortfarande är de flitigast använda.

  • arcus - bågformade eller cylinderformade moln i anslutning till modermoln
  • asperitas - moln med kraftigt vågformad och delvis kaotisk undersida
  • calvus - kala Cumulonimbus utan tydligt städ (ofta förstadium till capillatus)
  • capillatus - fullt utvecklat Cumulonimbus ofta med tydligt städ
  • castellanus - krenelerade utväxter
  • cauda - "tail cloud" kan förekomma i samband med superceller 
  • cavum - moln med mer eller mindre cirkelrunda hål
  • congestus - upptornade Cumulus
  • duplicatus - flera lager som ibland smält samman
  • fibratus - trådiga delar
  • floccus - sönderrivna molntussar av exempelvis Stratocumulus
  • fluctus - vågliga utväxter i molntoppen, även kallat Kelvin-Helmholtz moln
  • flumen - låga moln i inflödet mot superceller
  • fractus - sönderrivna Cumulus eller Stratus
  • humilis - lågväxta Cumulus
  • incus - städformad övre del av Cumulonimbus
  • intortus - Cirrus vridna i olika riktningar
  • lacunosus - mellanrummen mellan molnelementen liknar nät eller vaxkaka
  • lenticularis - linsformade moln exempelvis Altocumulus
  • mamma - påsiga utväxter oftast under Cumulonimbus
  • mediocris - måttligt upptornade Cumulus
  • murus - "wall cloud" kan förekomma i samband med superceller 
  • nebulosus - dimmiga molnslöjor utan tydliga gränser
  • opacus - ogenomskinlig, jämför translucidus
  • pannus - molntrasor under eller sammansmälta med ett modermoln
  • perlucidus - täta mindre molnelement där mellanliggande områden är blå
  • pileus - hätta vanligen över Cumulonimbus och upptornade Cumulus
  • praecipitatio - nederbörd faller ur molnet
  • radiatus - moln i parallella band där perspektivet ger en strålform 
  • spissatus - täta Cirrus
  • stratiformis - moln i skikt
  • translucidus - genomskinliga moln
  • tuba - trattformat moln (som kan bli en tromb)
  • uncinus - skidspetsformade Cirrus
  • undulatus - moln med vågformade mönster
  • velum - slöjliknade molnutväxt till Cumulus och Cumulonimbus
  • vertebratus - revbenslika moln vanligen Cirrus
  • virga - fallstrimmor
  • volutus - fristående bågformade eller cylinderformade moln

Övrigt

Huvudmolnslag skrivs alltid med stor bokstav, exempelvis Cumulus, medan art och variant skrivs med liten, exempelvis Cumulus congestus.

En annan liten detalj är att man inte använder den latinska pluralformen utan bara singularformen. Exempel: Trots att himlen är full av Cirrus (fjädermoln) används inte den latinska pluralformen Cirri.

Moln som bildas ur Cumulus kan få tillägget cumulogenitus eller cumulonimbogenitus om de bildats ur Cumulonimbus. För andra modermoln finns liknande tillägg.  

Kondensationsstrimmor (k-strimmor) efter flygplan kan bli liggande kvar på himlen. Ligger de kvar 10 minuter eller längre räknas då som moln och brukar då hänföras till Cirrus. De kan ges tillägget homogenitus eftersom de skapats av mänsklig aktivitet.