Cumulonimbus (bymoln eller åskmoln) kallas en typ av moln som har en stor vertikal utsträckning. De bildas genom kraftig hävning av luften, som kan uppstå genom att solen värmer upp jordytan eller då luften strömmar över ett varmare underlag.
Cumulonimbus förekommer året runt men är vanligast på sommarhalvåret. En typisk sommardag kan inledas med att himlen bara täcks av små spridda stackmoln (Cumulus), men allteftersom solen stiger högre värms jordytan mer och mer. Lufthavet blir alltmer instabilt (konvektion) och de tidigare små molnen växer till i höjdled och kan till slut ge upphov till rejäla ovädersmoln.
Två olika arter av Cumulonimbus
Cumulonimbus är ett molnsläkte (huvudmolnslag). Molnsläktena kan i sin tur indelas i arter. Cumulonimbus har två olika arter.
Cumulonimbus calvus
Cumulonimbus calvus kan i viss mån betraktas som en övergångsform mellan Cumulus och ett fullt utvecklat Cumulonimbus. Hos calvus har molntopparna börjat bli diffusa och kalla, men har ännu inte hunnit nedisas i någon större omfattning. Calvus kan vara en ganska kortvarig övergångsform och det är inte alltid man uppmärksammar den.
Calvus kan ge regnskurar, men väderfenomenen är i allmänhet inte lika häftiga som hos "storebror" capillatus.
Cumulonimbus capillatus
Cumulonimbus capillatus är ett fullt utvecklat bymoln, där åtminstone översta delen av molnet består av iskristaller med en tydligt trådig eller strimmig struktur. Ofta breder den övre delen ut sig i en städliknande formation.
Cumulonimbus capillatus är förknippat med några av de allra kraftigaste och intensiva väderföreteelserna som skyfall, hagelbyar, tromber och häftiga vindbyar.
Ett fullt synligt Cumulonimbus kan knappast förväxlas med något annat molnslag. Men om molnet är skymt av lägre moln, eller om man bara ser undersidan av molnet, får man ofta ta hjälp av typen av nederbörd och andra företeelser för att klassificera molnet.
Karaktäristisk städform (incus)
I början har molnet det karaktäristiska blomkålsutseendet med skarpa konturer. När konvektionen är mycket kraftig kommer molnets översida att slå i taket, som kan vara tropopausen, vilket är gränsen mellan troposfären och stratosfären på cirka 6-12 km höjd över Sverige.
Luftbubblorna har där svårt att tränga högre. Molnets översida börjar därför omformas och breder ofta ut sig till ett karakteristiskt städformat utseende. När stackmolnen har tornat upp sig så här högt, fryser vattendropparna i toppen (7-10 kilometers höjd) till små iskristaller, vilket ger molnets övre delar dess typiskt suddiga och trådiga utseende. Nederdelen av det tjocka molnet kan däremot se mörkt och hotfullt ut.
Ett Cumulonimbus med tydligt städliknande översida får tilläggsbeteckningen incus. Ser man ett städ är det en indikation på att konvektionen är mycket kraftig. Man kan då förvänta sig regnskurar eller till och med åska och hagel.
Vindar, åska och nederbörd
Det förekommer kraftiga uppvindar i bymolnen. I stora Cumulonimbus kan det vara uppvindar på 20-30 m/s. Dessa uppvindar för molndroppar och iskristaller uppåt i molnet. Den övre delen av molnet kan slutligen bestå enbart av iskristaller och nå cirka 10 km höjd, i tropikerna ännu högre.
Även nedvindarna kan vara kraftiga. När dessa vindar når marken utbreder de sig framför molnet. Vi får så kallade fallvindar, vilka är anledningen att man precis innan regnet bryter ut ofta kan märka ett extra vinddrag.
I samband med mycket intensiva bymoln med risk för tromber eller mycket kraftiga fallvindar kan en speciell variant av bymoln uppträda som på engelska kallas "wall cloud" eller på latin murus. Molnväggen eller muren med lägre molnbas än molnet i övrigt brukar vara förknippad med området med kraftigast uppvind i molnet. Det här är en molntyp som sällan observeras i Sverige men exempel finns, bland annat i samband med en intensiv åskfront den 4 augusti 2022.
Att hålla koll på Cumulonimbus är således bra för att undvika obehagliga överraskningar i form av starka väderfenomen som skyfall, hagel, åska och kastbyar.
