Det är ett gigantiskt vattenområde med omfattande fiske, godstransport och reguljär färjetrafik, men samtidigt ett tämligen grunt och stillastående innanhav i lä från Atlantens kraftiga vågor och vindar, vilket ger oss möjlighet att - likt karaktärerna i Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan - ta del av vackra och harmoniska skärgårdsmiljöer.
Det är något med Östersjön…
Ja, Östersjön är en fascinerande biotop* som vi själva ibland är med och odlar myten kring i samtal med våra vänner: ” Du har väl besökt Österlen och upplevt ljuset där, det måste du göra!”; ”Det finns ingen plats i världen som påminner om Sankt Annas skärgård.”; ” Du vet väl att dom gamla vraken på Östersjöns botten ser precis ut som dom gjorde när dom förliste för 300 år sedan?”. Utsagor som dessa är subjektiva och ofta kanske inte helt nyanserade, men det innebär inte att de helt saknar vetenskaplig grund.
Låt oss titta lite närmare på vad som kännetecknar vattnet i Östersjön. Tillförseln av vatten sker främst via floder medan utbytet med världshaven är låg i Östersjön och sker i stort via Kattegatt och Öresund. Det tar ca 30 år innan Östersjön har ersatts med nytt vatten på grund av den låga cirkulationshastigheten. Detta skapar förutsättningar för ett bräckt hav med låg salthalt, vilket också ger oss den vetenskapliga förklaringen till det ”mystiska” fenomenet att gamla vrak kan hittas i påfallande intakta skick - skeppsmasken som lever i havet, och gärna bor och skapar håligheter i trämaterial, har svårt att existera i Östersjöns alltför söta vatten.
Men allt står inte rätt till med Östersjön. Något håller på att hända och har egentligen gjort så sen mitten av 1900-talet. Östersjön lider av en övergödning som riskerar att slå ut såväl växt- och djurarter som turistnäringar och privatpersoners möjligheter att kunna bada och njuta av ett rent och klart vatten. Privata, kommunala och industriella avlopp och utsläpp tillför miljögifter och näringsämnen som bland annat kväve och fosfor, vilket leder till ökad algblomning. I ett ekosystem som Östersjön får detta extra stora konsekvenser, då föroreningar stannar kvar längre i havsområden med långsam omsättning av vatten.
Så hur löser vi dessa vattenproblem på bästa vis? Det är en fråga som dagens hydrologer tittat närmare på och hittat intressanta forskningsresultat kring.
I jakten på de mest effektiva lösningarna
Med avancerade beräkningsmodeller har hydrologer tillsammans med oceanografer kunnat kvantifiera hur olika faktorer och framtidsscenarier påverkar halterna av ämnena kväve och fosfor i Östersjöns vatten vid år 2050. Mer konkret har det handlat om att försöka fastslå huruvida det är klimatförändringar eller snarare mer lokala beslut och aktioner som har störst förmåga att ”göra skillnad”.
Modelleringar utifrån globala klimatförändringar visar på en ökad transport från landbaserade källor (t ex ”läckande” marker och enskilda avlopp) av kväve och fosfor med 8% respektive 14% till Östersjön vid seklets mitt. Motsvarande beräkningar utifrån förändrat mänskligt beteende på regional nivå i alla Östersjöländerna (kring jordbruk, transporter och näringsutsläpp) visar på större spridning i utfall. Här varierar halten kväve från en ökning på 11% till en minskning på 13%, och halten fosfor från en ökning på 9% till en minskning på 6%. Detta indikerar en större känslighet och potential för åtgärder på land jämfört med klimateffekters påverkan.
Andra intressanta data har framkommit i studier av Slätbaken, en djup havsvik i Sankt Annas skärgård. Forskarna ställde sig här frågan om koncentrationen av näringsämnen i viken enklast kunde reduceras via lokala åtgärder eller genom övergripande förändringar av hela Östersjöns vatten. Det hydrologerna fann var att man genom lokala åtgärder för avrinningsområden (på land) kunde få ner halterna av näringsämnen med 15%-20% i viken. För att uppnå samma effekt via vikens vattenutbyte med havet i stort behövde koncentrationen av näringsämnen i hela Östersjön minska med 80%, vilket skulle innebära mycket större ansträngningar och kostnader.
Sammantaget visar siffrorna att lokala åtgärder kan ha en nog så stor inverkan som klimatförändringar, om inte större, när det handlar om skärgårdars framtida vattenkvalitet. Detta gäller för havet i stort - och än mer så för det kustnära vattnet. Så vad gör vi med den här informationen? Är det här positiva eller negativa nyheter?
Nietzsches övermänniska och Östersjöns framtid
Allt oftare kan man höra att vi lever i en antropocen* epok, alltså i en tidsperiod där människan högst tydligt påverkat jordens klimat och ekosystem. Runt om i världen blir såväl civil- som forskarsamhället alltmer ense om att klimathot och global uppvärmning är reella fenomen som uppkommit som ett resultat av mänskliga aktiviteter och levnadsmönster. Jamen, om vi människor nu har vridit tiden ur led - då kan vi väl vrida den rätt igen? Frågan rymmer sin tydliga logik, samtidigt kan utmaningarna kännas så stora och abstrakta att vi kan tappa tron på att vi och vårt agerande kan göra skillnad. Hur löser vi upp denna paradox och passiviserande känsla? Kan den tyske filosofen Nietzsches mytomspunna övermänniska skjuta in lite energi, när det kommer till att säkra en hållbar framtid för ett ekosystem som Östersjön?
Nietzsche är en portalfigur inom den existentialistiska idétraditionen, vid sidan av namn som t ex Kirkegaard, Dostojevskij och Sartre. Återkommande och gemensamt här är att människan pekas ut som ett subjekt, kapabelt att forma sitt eget liv och som en existens som vågar och kan frigöra sig från etablerade normer. Inom existentialismen, och även hos Nietzsche, kan man emellertid även se en nedtoning av det hårt vinklade och suveräna jaget. En nyanserande tanke som går ut på att jagets individuella beslut och handlingar också skall kunna bli rättesnören och fungera som allmängiltiga handlingar.
Tillbaka till övermänniskan. För Nietzsche är övermänniskan en idealbild av en människa som både har kraft och en övertygelse om att kunna forma sitt eget liv och sina egna omständigheter. Nietzsche och hydrologerna (som intresserat sig för utvecklingen av Östersjöområdet) verkar vara inne på samma linje – lokala och mänskliga åtgärder är avgörande för hur framtiden kommer att se ut.
Detta kan ju på ett sätt vara upplyftande att höra för oss alla. För även om uppgiften att tackla globala klimatutmaningar i någon mån måste ligga på varje land och på varje global medborgare - så har nog de flesta av oss enklare att ta kommando och släppa loss våra övermänniskor på en lokal nivå.
Mattias Fyhr (Origo Consulting) – skribent, föreläsare och verksamhetsutvecklare som ofta använder humaniora och humanistiska metoder (tex. skönlitteratur, foto, film) för engagemang och diskussioner.