Det kom ett brev till SMHI. Det är inte varje dag det kommer ett brev, i varje fall inte med ett sådant innehåll. Det var inte ens ett brev, utan ett helt vanligt mejl som damp ned i datorn hos Allmänhetens oceanograf på myndighetens lokalkontor vid Nya Varvet i Göteborg. Men innehållet var alltså av ett sådant slag att det väckte medarbetarna ur sommarstiltjen, här fanns det en uppmaning att göra ett historiskt märke. Frågan var bara vem som skulle göra det.
Eldsjäl i början av 1800-talet lade grunden
Året var 1805, och Gustaf af Klint var bekymrad. Ända sedan före sekelskiftet hade han ägnat sig åt Sveriges sjöatlas, det jätteprojekt som statsmakten lagt på is i brist på pengar. Men Gustaf, som älskade sjölivet och kartor sedan barnsben, hade lagt en stor del av sin lön från Svenska flottan på att fortsätta karteringen på egen bekostnad. Staten verkade mest av allt nöjd med att slippa utgiften.
Att göra sjökartor är inte enkelt, på land är det bara att ställa sig på ett berg och spana med kikare och mätbord. Till havs krävs det mer handfasta insatser, lodningar och vattenståndsmärken för att avslöja det som döljer sig under ytan. Men Gustaf hade vanan inne från ett flertal sjömätningsexpeditioner i flottan, så jobbet flöt på ganska bra.
Från 1808 fick han dessutom hjälp med mätningarna av den nybildade Sjömätningskåren och kunde ägna sig helt åt kartritandet. Tio år senare gav staten honom ett årligt understöd om 1 000 riksdaler till verkets kompletterande.
Den nyligen påbörjade Göta kanal vände intresset mot insjöarna, men 1819 fortsatte sjömätningen i Bottniska viken under ledning av Nils Bruncrona. Bland annat höggs ett antal vattenståndsmärken in på lämpliga platser längs kusten, och det är här som vi vänder åter till nutiden.
Historiska inristningar väckte frågor
Mejlet till SMHI hade en bifogad bild som satte fantasin i rörelse. I den rödaktiga graniten vid Strand på Gräsö utanför Öregrund syns två inristade vattenståndsmärken ovan vattenytan. Det övre är daterad 13/9 1820 och det nedre samma datum hundra år senare. Det fanns en fråga också ”Undrar om detta kommer att mätas i höst igen, man har ju mätt vart 100 år?”
Fantasin satte fart, och planer började smidas. Den tvåhundraåriga serien måste få en fortsättning, allra helst på samma dag. Men frågorna började också komma. Hur hade de gamla märkena mätts in, vilka avvägningar och nivåer hade använts? Det nya märket får ju inte förvanska de gamla märkenas budskap, det måste både bli historiskt och nivåmässigt korrekt.
Traditionen fortsätter
SMHI och Sjöfartsverket ansvarar gemensamt för vattenståndsmätningarna längs Sveriges kust. För varje år bestäms ett teoretiskt medelvattenstånd, som återspeglar den långsiktiga förändringen som landhöjningen och havsvattenytans förändring tillsammans åstadkommer. Det är denna nivå för år 2020 som kommer att markeras i berget vid Strand. Tyvärr blir det inte gjort på årsdagen söndagen den 13/9 2020, utan vid en lämplig tidpunkt något senare. Eftersom nivån är fastställd kommer det ändå att bli ett korrekt märke att överlämna till de som nästa sekel för fjärde gången sätter mejseln i berget på Gräsö för 2120 års märke.
/Jörgen Öberg, oceanograf
Länkar:
Världens längsta vattenståndsserie
Höjdsystem och vattenstånd
Årets medelvattenstånd
Riksantikvarieämbetets sida om ristningen på Gräsö