Dimfrost
Dimfrost bildas vid tätt fuktdis eller dimma och minusgrader. Den uppstår främst på vindsidan av upprättstående föremål exempelvis stolpar, stenar, träd, husväggar och dylikt när antingen underkylda dimdroppar fryser till is eller när vattenånga direkt övergår i iskristaller.
Dimfrost är ofta ganska skör till sin beskaffenhet. Den faller lätt av vid ökande vind eller om man borstar med handen över dimfrosten.
Om underkylda dimdroppar fortlöpande förs fram mot träd, byggnader eller andra föremål så kan så kallad hård dimfrost bildas. Ett annat namn för hård dimfrost är isbark.
Isbark är särskilt vanligt i i fjällen, där den kan växa ut i tjocka lager och i värsta fall skada de föremål som bäddats in i isbarken.
Rimfrost
Rimfrost bildas ur dimfri luft och iskristallerna uppkommer mest på horisontella ytor, som avkylts under 0° genom utstrålning under klara och lugna nätter.
Rimfrost kan också bildas efter omslag från kallt till milt väder då relativt varm och fuktig men dimfri luft av vinden förs mot kallare föremål. Detta kallas advektionsrimfrost eller frostbeslag och då avsätts iskristallerna i lika stor mängd på lodräta som vågräta ytor.
Rimfrosten består i allmänhet av ett tunt och rätt fast lager av mycket små iskristaller. Iskristallerna bildar ofta vackra bladlika mönster som på bilden. De kan också likna fiskfjäll, nålar eller fjädrar.
En mycket vanlig form av rimfrost under vårvintern är iskristaller bildade ovanpå ett snötäcke som värms upp under dagen och sedan avkyls under natten. Ytan på snötäcket avkyls då mer än insidan så att vattenånga inifrån snötäcket åter kan kristalliseras på ytan.
Glittret vi ser från en snöyta är reflexer från dessa iskristaller som kan bli ganska stora. De smälter ofta när solen åter värmer snötäcket och syns därför bäst på morgonen.
Ibland kan rimfrost ovanpå ett snötäcke växa till flera centimeter i tjocklek. Om ett sådant bäddas in i snötäcket kan det vara en riskfaktor för utlösandet av laviner.