Klimatindikator - maximal isutbredning

Klimatindikatorn maximal isutbredning visar hur stor havsisen har varit för Östersjön och Kattegatt. Indikatorn är viktig för sjöfarten men även för att förstå påverkan på Östersjön som ekosystem. Det förekommer stora årliga variationer, men från omkring år 1990 är trenden att det blir allt mindre is på våra hav. Fortsätter klimatet att bli varmare, blir den genomsnittliga maximala isutbredningen ännu mindre.

Kommentar till resultaten

Det är svårt att se någon tydlig kontinuerlig trend i isutbredningen då det är stor årlig variation. För åren 1957–1987 var en medelnivå i den maximala isutbredningen cirka 200 000 kvadratkilometer, medan det de senaste dryga 30 åren varit en medelnivå i den maximala isutbredningen på cirka 130 000 kvadratkilometer. Det ser alltså ut att ha varit något av ett skifte i isklimatet kring år 1990.

Hur definieras indikatorn maximal isutbredning?

Indikatorn visar den största area som mätts upp under en issäsong för Östersjön och Kattegatt. Arean av hela detta område är cirka 420 000 kvadratkilometer. Skagerrak räknas inte med, och inte heller sjöar som Vänern, Vättern och Mälaren.

Varför är indikatorn maximal isutbredning viktig?

Kartläggningen av havsisen har gjorts under en längre tid och är kopplat till sjöfart i Östersjöområdet. Från 1970-talet har det funnits en ambition att kunna hålla fartygstrafik igång till alla viktiga hamnar längs den svenska kusten hela året och behovet av noggrann kartläggning av isläget ökade därmed. I takt med den ökade vintersjöfarten växte även behovet av en modern isbrytarverksamhet för att kunna assistera fartygen till de svenska hamnarna i norr. 

Indikatorn är alltså viktig för sjöfarten men även för att förstå påverkan på Östersjön som ekosystem. Det finns även intresse att följa havsisens utbredning ur rekreationssynpunkt, eller för planering av andra typer av transporter i kustområden och skärgårdar till exempel via isvägar.

Hur har klimatindikatorn för maximal isutbredning till havs beräknats?

Vid beräkning av isutbredning utgår man från iskartor som under vinterhalvåret produceras dagligen på SMHI. Isen på iskartorna delas upp i olika isareor och tilldelas en koncentration i hela tiondelar. I beräkningen av isutbredning summerar man alla isareor med en koncentration på eller över en tiondel.

Innan 2019 baserades beräkningarna på en grövre uppdelning av isareorna i ett fördefinierat rutnät och gränsen för vilka isareor som inkluderades drogs vid en koncentration på två tiondelar. Den nya metoden ger en större noggrannhet, men generellt en något lägre total isutbredning.

SMHI har digitaliserade iskartor över maximal isutbredning i Östersjön från och med 1957, det år då man började göra översiktliga iskartor baserade på kustnära observationer såväl som fartygsrapporter. Därför startar mätserien för klimatindikatorn havsis med 1957. För tidigare år finns en hel del information bevarat, men få heltäckande iskartor över hela Östersjöområdet.

Sedan slutet av 60-talet finns satellitbilder att tillgå. Innan dess ritades iskartor för mindre områden med hjälp av information från piloter på reguljära rutter över Östersjön. Man vet också att under de kalla krigsvintrarna 1939/1940, 1940/1941 och 1941/1942 var i stort sett hela Östersjön istäckt.

Framtida isutbredning

I ett varmare framtida klimat kommer den genomsnittliga maximala isutbredningen att minska. Isvinterns längd kommer att förkortas och även isens genomsnittliga tjocklek kommer att minska. Förändringarna förväntas bli störst i söder, medan Bottenviken och norra Bottenhavet påverkas minst. Inget pekar dock på att havsisen helt kommer att försvinna från Östersjöregionen under nuvarande sekel. Variationerna år från år kommer att vara stora även i framtiden.

Hur förändras havsisen i framtidens klimat?

Läs mer om framtida klimat.