Det samlade vattenflödet från ett område i naturen kallas avrinning. Den specifika avrinningen, dvs. avrinningen per ytenhet, är ett mått på vattentillgången i området, och uttrycks ofta i mm. Avrinningskartor ger en generell överblick av vattentillgången under det gångna året respektive per säsong. Säsongerna indelas enligt: vinter (december, januari, februari), vår (mars, april, maj), sommar (juni, juli augusti) och höst (september, oktober, november).
Hydrologisk modell beräknar
Underlaget till kartorna är beräkningar gjorda med en hydrologisk modell. Sverige är i detta fall indelat i ca 37000 delavrinningsområden och beräkningar görs för varje område. Modellen är kalibrerad för att ge en generell bild över avrinningen från Sverige. Hur stor avrinningen blir bestäms främst av nederbördens storlek, avdunstningen och hur mycket vatten som magasineras i ett område t. ex. som snö. Temperaturen har alltså stor betydelse eftersom både snösmältning och avdunstning beror av den.
Vinter
I delar av västra Götaland samt nordöstra Norrland blev det en nederbördsrik vinter. Avrinningen var därför högre än normalt i västra Götaland. Längs Östersjökusten var det däremot en torr eller mycket torr vinter med på sina håll strax under halva normalnederbörden. Avrinningen var därmed lägre än den normala i sydöstra Sverige.
Vår
Våren var nederbördsfattig i Götaland och avrinningen var här lägre än normalt. I nordöstra Norrland och Svealand kom mycket nederbörd och avrinningen blev här relativt hög.
Sommar
I Götaland, Svealand och södra Norrland var avrinningen låg under sommaren. Speciellt i östra Götaland var avrinningen mycket lägre än normalt. I nordöstra Norrland kom det mycket nederbörd under sommaren och där var avrinningen högre än normalt.
Höst
I princip hela Sverige kom det mindre nederbörd än normalt, vilket ledde till låg avrinning. Däremot kom det stora nederbördsmängder i sydöstra Götaland och där blev avrinningen högre än normalt.
