Ramponerad stenkista
I samband med till SMHI inskickade journaler över vattenståndsiakttagelser har emellanåt observatören medsänt viktigare upplysningar rörande stationens skötsel och sådant som kan ha påverkat eller kommer att påverka iakttagelsernas kvalitet.
En sådan notering, som även förklarar varför stationen ifråga upphörde, återfinns i Ljusnans avrinningsområde. Det rör sig om vattenståndsobservationer från Växsjö utanför Bollnäs i Hälsingland. Som förklaring till varför inga vattenståndsnoteringar gjorts efter den 15 maj 1916 skriver observatör Per Persson (stavningen normaliserad):
”Den stenkista som pegeln satt, blev ramponerad natten till den 16 så att pegeln blev nedbruten. En telefonstolpe som stod på kistan sitter nu och hänger på strängarna. Det finns ingen möjlighet att kunna laga förrän vattnet faller undan/…/ kan jag icke laga den ensam får jag gå ned till Sundvallson och få honom till hjälp när vattnet faller undan. Nu faller det fort. Kistan börjar synas.”
Bollnäs översvämmat
Det var således vattenmassorna som förstörde stenkistan och därmed vattenståndspegeln. Större delen av Ljusnan drabbades denna vår av mer eller mindre dramatiska översvämningar, bl a stod Bollnäs under vatten.
Vid Kårböle ökade vattenståndet enligt observatörens dagbok med över tre meter från 8 maj till 15 maj. Den 6 maj antecknas från Edänge att ”vattnet börjar öka”, då uppmättes 1,90 meter över lågvattenmärket. Den 13 maj nådde vattnet här sitt maximum på 4 meter. Även Ljusdal hade sitt maximum den 13 maj med cirka 2 meters höjning från noteringen 9 maj.
Esten Sundvallson
I observatör Per Perssons rapport omnämns att kontakt eventuellt skulle sökas med Sundvallson. Med detta avses Esten Sundvallson, bosatt i Bollnäs. Sundvallson anlitades redan av Vattenfallskommittén 1899-1902 för att utföra vattenundersökningar i de mellannorrländska älvarna. Från 1909 var han kontrakterad av Hydrografiska byrån för likartade arbeten.
En främjare av skidlöpning
Sundvallson var en av initiativtagarna till bildandet av ”Föreningen för Skidlöpningsfrämjandet i Bollnäs med omnejd” vintern 1895. Hans militära profession parat med skidintresset resulterade bl a i boken ”Är en skidlöparekår behöflig i Norrland?” utgiven 1901.
I ”Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige” årsbok 1918 (”På skidor”) återfinns en osignerad uppsats benämnd ”Några påskdagar på skidor i Jämtlandsfjällen år 1917”. Uppsatsen är utan tvekan författad av Esten Sundvallson.
Förutom intressanta inblickar i tidens militärinspirerade friluftsliv och förklaringen till det glada tillropet ”Tjolahou!” omnämner författaren att han under tre dagar på uppdrag av Hydrografiska byrån utförde vattenmängdsmätningar längs vattendrag mellan Handöl och Tännforsen. I samband härmed beskrivs hur mätningar i isbelagt vatten tillgår:
”En dylik mätning i isbelagt vattendrag tillgår så, att längs en tvärlinje, som stakas över vattendraget, där tillräcklig ström finnes under istäcket, upphuggas vakar med vissa mellanrum. I dessa nedsänkas därpå till olika djup ett längs ett järnrör flyttbart mätinstrument (”stångflygel”), försett med en slags logg eller propeller, som anger vattnets hastighet genom det större eller mindre antal varv den gör på tidsenheten.”
Sundvallson och Vattenfallskommittén
Sundvallson inledde sin hydrografiska bana via Vattenfallskommitténs kartläggningsarbete som ingenjör 1899. Han hade mycket nära samarbete med projektets tekniske ansvarig Ossian Appelberg vilket framgår av de handlingar rörande Vattenfallskommittén som förvaras i SMHAs arkiv. Exempelvis utarbetade Appelberg och Sundvallson tillsammans förslag till fortsatta mätningar av statens vattenfall 1901 och en sammanställning över de tekniska undersökningarna åren 1899-1902.
Sundvallson och Hydrografiska byrån
1909 anställdes Sundvallson av Hydrografiska byråns chef Axel Wallén. Sundvallson fick genom åren många uppdrag i arbetet med vattenstånds- och vattenmängdsmätningar i främst norrländska vattendrag. I SMHIs journal över utkvitterade fältdagböcker, återfinns hans namn 62 gånger mellan åren 1909-1929.
Hydrologisk fältdagbok nr 88
Sundvallsons utkvitterade fältdagbok nr 88 omfattar till sin huvuddel reseplan nr 13 fr o m 6 juli t o m 4 augusti 1913 längs Ljusnans avrinningsområde. Förutom tjugotalet vattenmängdsmätningar hinner Sundvallson med att dessutom inspektera ett tjugotal pegel- och klimatstationer och dessutom anlägga nya. Under den månadslånga resan färdas Sundvallson över 60 mil med tåg, båt och hästskjuts.
Bördig från Älvdalen
Esten Sundvallson föddes i Brittgården, Öster Myckeläng, Älvdalen i Dalarna, den 23 oktober 1857. Fadern var handlanden Carl Peter Sundvallson och modern Augusta Wilhelmina Björlingsson. Esten var äldst av tre syskon och den ende som överlevde späd ålder. Familjen flyttade till Ljusdal i april 1868 där fadern hade förvärvat sig hemman. Här agerar Carl Peter inspektor åt ett trävarubolag.
Efter genomgånget elementarläroverk skrev Esten in sig som volontär vid Kungliga Dalregementet 1877 med boende i Stora Tuna hos sin farbror kommissionslantmätare Fredrik Israel Sundvallson. I januari 1879 är Esten skriven vid Pontonierbataljonen i Stockholm. Därefter var den militära banan utstakad: officerexamen och underlöjtnant vid Fortifikationen 1880 samt underlöjtnant vid Gotlands Natonalbeväring 1883. Det är nu han lockas till Kongo.
Kongokrigaren Sundvallson
Sundvallson var en av de första unga svenska officerare som antog Leopold II:s av Belgien erbjudande att ta tjänst i Kongoassociationen (”Société africaine”). Denna organisation hade till uppgift att under den legendariske Henry M. Stanleys ledning, grunda och försvara fasta handelsstationer utefter Kongofloden och dess tillflöden.
Det gällde att militärt försäkra sig om fortsatt exploatering av områdets råvaror och befästa koloniseringen av Afrika. I april 1884 erkände USA som första nation Belgiens anspråk på Kongo. Detta var inledningen till ett allmänt erkännande av den s k Kongofristaten.
Enligt redogörelse över de svenska officerarnas insatser i Kongo (som publicerades i Ymer 1886 och som återfinns i SMHIs förträffliga bibliotek) avreste Sundvallson den 4 april 1883 och anlände till Kongo 16 maj samma år.
Emellertid insjuknade han och tvangs att återvända tillbaka till Sverige redan i början av september 1883. I ett brev från Kongo hem till sin garnison, menar Sundvallson att folket i Kongolandet ”tycktes finnas i större antal än myror i våra svenska skogar. Negerbyarna voro nätta och prydliga. Låga konstnärligt byggda i skuggan af palmer och bananer.”
Människovännen
Huruvida Sundvallson under sin korta vistelse hann med några strider framgår inte av tillgängliga källor. Men att militärt maktspråk i form av våld rikligt praktiserades av de europeiska soldaterna framgår av boken ”Kung Leopolds vålnad”. De svenska soldaterna tycks på intet sätt ha varit mindre upprymda av uppdragets karaktär än sina av koloniala erövringar mer härdade europeiska kollegor.
En av de 33 svenska deltagarna i Kongoexpeditionen som porträtteras i Ymer 1886, har i samma publikation författat en egen uppsats rörande ”seder och bruk bland vildarna vid öfre Kongo” (Pagels). Georg Pagels som, liksom Sundvallson, anlände till Kongo 1883 avslutar sitt alster på följande sätt:
”Den unga Kongostaten har ett jättearbete sig förelagdt, men vi må hoppas, att en gång det stora civilisatoriska företaget skall krönas med seger. Uti denna säkra förhoppning nedkallar jag himmelens välsignelse öfver alla dem, som redligt arbeta mot det sökta målet – och främst af alla, öfver den ädle, uppoffrande menniskovännen, den högsinnade fursten, Kongolandets suverän, H.M. konung Leopold II!”
”Det stora civilisatoriska företaget” som ”menniskovännen” Leopold II bedrev, tros ha krävt mer än tio miljoner afrikaners liv.
Ordensutmärkelser
Efter Kongoäventyret återvänder Sundvallson till sitt Gotlandsregemente där han befordras till löjtnant 1890, kapten 1901, kompanichef 1908 och erhöll slutligen majors titel.
Bland annat för sina insatser i Kongo tilldelades Sundvallson någon gång efter sin återkomst till Sverige R.S.O., Riddare av Kungliga Svärdsorden. Orden tilldelades officerare för ”tapperhet och framstående förtjänster i krigstid samt för gagnande och långvarig verksamhet”.
Även Sundvallsons civila insatser för den moderna svenska hydrologins framväxt var värt att belönas med ordensutmärkelse. Åtminstone ansåg Axel Wallén att det vore befogat. I en anhållan till Jordbruksdepartementet 1923 föreslår Wallén att Sundvallson bör erhålla en ordensutmärkelse eftersom Sundvallson ”… visat synnerligen nit, intresse och samvetsgrannhet…”. Om denna anhållan omsattes i praktiken, har ännu inte kunnat utrönas.
Slut på flyttandet
Esten Sundvallson flyttade ofta. Särskilt förtjust tycks han varit i det hälsingska landskapet. Förutom Ljusdal och Bollnäs bodde han och familjen i Hudiksvall och slutligen Järvsö. Sundvallson slutade sina dagar den 7 november 1933 i Öje, Järvsö.
Ur kyrkoarkiven
Husförhörslängder samt in- och utflyttningslängder från i texten angivna församlingar
Ur SMHAs arkiv:
Vattenfallskommitténs handlingar serie Ö VI c.
Hydrografiska byråns fotografier och negativ serie K I b, nr 1602 och 2395
Ur SMHI 1945-1982 arkiv:
Vattenståndsiakttagelser volym D 5 BE:320, 336 och 357
Observatörsdagböcker volym D 5 A:207
Ur SMHI 1982-2011 arkiv:
Fältdagbok nr 88 (1913) volym D 5 AB:8
Litteratur
Dahlgren, E W. Om svenskarna i Kongo. Ymer 1886.
Hoschschild, Adam. 1998. Kung Leopolds vålnad. Ordfronts förlag. Stockholm.
Pagels, Georg. Några ord om seder och bruk bland vildarna vid öfre Kongo. Ymer 1886.
Sundvallson, E. 1901. Är en skidlöparekår behöflig i Norrland?
(Sundvallson, Esten). 1918. Några påskdagar på skidor i Jämtlandsfjällen år 1917. På skidor årsbok 1918. Stockholm.
Ymer 1886 även som särtryck: Anteckningar af och om svenska Kongofarare. 1887.