Nödåren 1867-1868

I år är det 150 år sedan Sverige genomled det stora hungersnödåret 1867. Utmärkande för 1867 var att maj var exceptionellt kall. Samtliga stationer som var i drift då har aldrig haft en kallare majmånad. Månadens ryktbarhet och extrema kyla som rådde förtjänar särskild uppmärksamhet. 

Läs även"Den exceptionellt kalla majmånaden 1867"

Under 1970-talet gjorde Olle Häger och Hans Villius en dokumentär om just 1867. Denna går under namnet ”Ett satans år” och finns även som bok under namnet "Ett satans år: Norrland 1867". Den 43 minuter långa dokumentären kan ses i SVTs Öppet arkiv.

1867 mest beryktat men inte kallast överallt

Även om 1867 är mest omtalat rådde svåra umbäranden även 1868 och 1869 till följd av ogynnsam väderlek. Och tittar man på året 1867 som helhet så var det inte oslagbart kallt i hela landet utan det var främst i de östra delarna av Norrland och Svealand som året 1867 var rekordkallt. I övriga delar av landet förekommer åren 1860 (Göteborg), 1871 (Östersund/Frösön och Växjö), 1879 (Lund och Halmstad), 1881 (Vänersborg), 1888 (Skara och Örebro), 1915 (Gunnarn/Stensele), 1942 (Kalmar, Jönköping och Växjö) samt 1985 i den absoluta bottenlistan. Bortsett från krigsåret 1942 där vintern var extremt kall i södra Sverige omnämns dessa år sällan. 

I Linköping-Malmslätt är det kallaste året från 1985 men då bör man ta i beaktande att mätplatsen då låg ute på Malmslätt som har ett betydligt kallare läge än föregående mätplats. I Jokkmokk hamnar 1985 på andra plats efter 1867 medan årsmedeltemperaturen i Halmstad år 2010 endast var 0,2° högre jämfört med 1867. Även där har mätplatsen flyttats jämfört med 1867.

När man betraktar årsmedeltemperaturen för 1867 visavi de andra rekordåren får man även ha i åtanke att vinterns medeltemperatur till stor del liknar årets. Vintrarna 1871, 1881, 1888, 1942 samt 1985 var alla mycket stränga. I västra Götaland och västra Svealand var dessutom sommaren 1867 som helhet inte speciellt kall jämfört med många andra år.

Våren 1888 kallare än 1867 på många håll i södra och mellersta Sverige

Tittar man istället på vårens medeltemperatur för olika delar av landet varvåren 1888den allra kallaste i praktiskt taget hela Götaland och Svealand samt södra och mellersta Norrland. Skillnaden mellan de båda vårarna ligger i att mars 1888 var exceptionellt kall medan det 1867 istället var maj som utmärkte sig även om mars 1867 också var mycket kall. Temperaturamplituden i mars är större än i maj vilket påverkar medeltemperaturen för våren som helhet. Aprilmånaderna 1867 och 1888 var i stora drag ungefär lika kalla.

För några få stationer har andra vårar varit så kalla att de kunnat matcha 1888 eller för den delen 1867. I Kalmar i östra Småland var våren 1942 ännu kallare än både 1867 och 1888. Vid Ölands norra udde var våren 1942 lika kall som 1888 års upplaga medan vårarna 1867 och 1942 delar förstaplatsen i Visby. Att 1942 dyker upp i den här delen av Götaland torde förklaras av det extrema isläge som rådde efter den enastående kalla krigsvintern. I Härnösand var våren 1877 lika kall som 1888 medan 1899 delar förstaplatsen med 1867 i Jokkmokk över kallaste vår.

Mycket kort odlingssäsong

Efter den extremt kyliga majmånaden blev det meteorologisk sommar i stora delar av Sverige först kring sommarsolståndet. Odlingssäsongen blev dock kort, på sina håll mycket kort då den första frosten slog till i Norrland den 18 juli i exempelvis i södra Lappland. I början av september kom den så kallade ”Halshuggarnatten” med svår frost över stora delar av Norrland då stora delar av skörden förstördes. Det var inte bara människorna som svalt, även hästar och kor skall enligt berättelser bara ha varit skinn och ben. Det finns faktiskt uppgifter om att folk i ren och skär desperation försökte äta upp sina skor trots tjärsmaken, något som även tas upp i Häger och Villius dokumentär "Ett satans år".

Illustration av hur det såg ut i Norrland 1867 till följd av kyla och missväxt
Illustration av hur det såg ut i Norrland 1867 till följd av kyla och missväxt där människor drabbades av svält och i desperation åt sina skor trots smak av tjära. Illustrationen, som hämtats från Wikipedia, härrör från tidningen Fäderneslandet som utgavs under åren 1830-1954. Illustration Wikipedia Förstora Bild

Sverige var ett u-land 1867

Att 1867 är så omtalat och beryktat beror på att konsekvenserna av det mycket kalla vädret blev så stora. Fram till omkring 1870 var Sverige ett u-land med svag infrastruktur och en stor del av befolkningen bodde fortfarande i glesbygden. Det tog således tid innan nödårets konsekvenser blev fullt kända. Då järnvägen ännu inte var utbyggd tvingades man frakta nödhjälp sjövägen men när havsisen lade sig i Bottenviken och Bottenhavet under hösten 1867 omöjliggjordes transporterna då dåtidens fartyg inte kunde stäva igenom isen. 

Extrem värme och torka sommaren 1868

Efter 1867 följde en mer normal vinter och vår 1868. December 1867 var dock mycket kall. Sommaren däremot blev exceptionellt varm och än idag är detta den allra varmaste sommar som observerats i främst Östergötland och Småland samt delar av Västergötland. Ackompanjerat av osedvanligt lite nederbörd i främst Norrland torkade stora delar av skörden bort. 

I Finland dog cirka 8% av befolkningen under nödåren 1867-1868

Medan läget var illa i Sverige var det ännu värre i Finland. Där dog folk som flugor och man har uppskattat att omkring 8% av den finska befolkningen dog under 1867-1868. Medeltemperaturen i Helsingfors maj 1867 var ynkliga +1,8° vilket är minst 6 grader under dagens normalvärden. I Sverige blev konsekvenserna inte fullt lika allvarliga men säkerligen fick flera tusen människor sätta livet till under detta oår. Någon säker siffra på detta finns dock inte.

comments powered by Disqus