Sammanfattning
Snömätning med gammastrålningsteknik har utförts i Kultsjöns avrinningsområde i övre Ångermanälven i norra Sverige under åren 1980-1984. Den s k tvåflygningsmetoden har utnyttjats: Den naturliga barmarksstrålningen mäts med flygburen spektrometer längs utvalda flyglinjer på hösten. När snöackumulationen nått sitt maximum på vintern görs en förnyad mätning. Dämpningen i strålning mellan barmarks- och vinterflygningen kan omräknas till snöns vattenvärde.
Kultsjöns avrinningsområde är 1 109 km2. Det består till hälften av kalfjäll och har en typisk fjällkaraktär med branta sluttningar ned mot en central del.
Tester och försök under projektes gång visar att:
- resultatet från gammamätningarna är känsliga för bakgrundsstrålningens variation. Bakgrundsstrålningen orsakas av kosmisk strålning, luftburen radon samt flygplanets och instrumentets egenstrålning.
- snöns vattenvärde skall beräknas på korta integrationslängder. Vid ökad intervallängd minskar medelvärdet för en flyglinje, eftersom partier med bara fläckar och lite snö blir överrepresenterade som följd av att sambandet mellan vattenvärde och gammastrålning inte är linjärt.
- repeterbarheten vid upprepad mätning är god. Detta gäller såväl snömätning som barmarksmätning.
- verifieringen av metoden är svår. Den underlättas om mätverksamheten kompletteras med en hydrologisk modell.
- verifieringen mot snötaxering med snörör och georadar visar att gammamätningarna inte kan användas för detaljstudier, dvs enstaka mätlinjer kortare än ca 2 km.
- resultaten från gammamätningarna i Kultsjön måste, trots det täta nätet, korrigeras empiriskt för att ge ett riktigt värde.
- projektet visar att gammametoden kan – efter några års mätningar - ge ett bättre arealvärde på snöackumulation än de metoder som baserar sig på nederbördsmätning. En förbättring av prognoserna kan förväntas efter vintrar med en sned snöfördelning som inte registreras av det ordinarie nederbördsstationsnätet.