Sammanfattning
Ytvattnet var, till skillnad från i juni varmare än normalt vid de flesta stationerna i Egentliga Östersjön, men mestadels normala i Västerhavet. Ytvattentemperaturen varierade mellan 18-21 grader varav de högsta temperaturerna uppmättes i Egentliga Östersjön. Salthalten i ytvattnet var högre än normalt i Östersjön, mellan 7-8, och på flera stationer var salthalten över det normala hela vägen ned till botten. Det fanns ett temperatursprångskikt kring 10 m på de flesta stationer och ibland ytterligare ett språngskikt på ungefär 20 m. På stationerna runt Gotland låg salthaltsskiktningen på omkring 70 m och i Bornholmsbassängen kring 50-60 m.
Koncentrationerna av kväve och fosfor i ytvattnet (0-10 m) var i allmänhet låga. I Egentliga Östersjön lägre än normalt för löst oorganiskt kväve, inom det normala för fosfat och över det normala för kisel. Koncentrationen av löst oorganiskt kväve var nära eller på detektionsgränsen på de flesta stationer i alla havsområden, medan det fanns mätbara men låga koncentrationer av fosfat vid alla stationer. I djupvattnet var koncentrationen av näringsämnen normal, utom i västra Gotlandsbassängen där det var ovanligt höga halter av löst oorganiskt kväve.
I Västerhavet var syrekoncentrationen i bottenvattnet i allmänhet god, de lägsta koncentrationerna fanns på Släggö, Anholt E, N14 Falkenberg och i Öresund där syrekoncentrationerna var under 4 ml/l närmast botten. I Arkona, Bornholm och i sydöstra delen av Gotlandsbassängen var det akut syrebrist (< 2 ml/l) vid botten. Helt syrefria förhållanden, då giftigt svavelväte bildats, återfanns från 70-80 meters djup och akut syrebrist (<2 ml/l) från 60-70 m djup i östra och västra Gotlandsbassängen.
Under expeditionen pågick en blomning av cyanobakterier i Östersjön och ytansamlingar syntes både öster och väster om Gotland, men var mest omfattande väster om Gotland. Det såg också ut att förekomma cyanobakterier i ytvattnet i Kattegatt. På flera stationer fanns det toppar i klorofyll fluorescens runt 10-15 m.