Till Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt) transporteras den största delen av näringsämnena från Nordsjön med strömmar längs den danska kusten och från Östersjön via den norrgående strömmen genom Öresund och Bälten.
Stora mängder av de näringsämnen som påverkar Västerhavet kommer alltså inte från Sverige, men det är dock våra egna floder och avrinningsområden som påverkar våra kustområden lokalt.
Detta gäller även för Östersjön där länderna i öster och söder står för stora utsläpp av näringsämnen till Egentliga Östersjön medan lokala kustområden mest påverkas av våra egna utsläpp.
Dålig återhämtning
Utflödet av kväve till havet via svenska vattendrag tilltog markant under 1970-talet, sannolikt främst på grund av ökat kvävenedfall från atmosfären och ökad kvävegödsling inom jordbruket. Trots flera olika slags åtgärder mot denna kvävebelastning på havet visar den hittills ingen långsiktig nedgång.
Inte heller fosforbelastningen via vattendragen har hittills minskat nämnvärt, trots att jordbrukets fosforgödsling nu är kraftigt reducerad. Fosforutsläppen direkt i havet från punktkällor (tätorter och industrier) vid de svenska kusterna har minskat kraftigt tack vare förbättrad avloppsrening, men dessa utsläpp utgör bara en mindre del av den totala näringstillförseln till havet.
Jordbruket
En stor källa till övergödningen av våra inlands- och kustvatten är den näring som läcker ut från åkermark. Tillförseln från dess ytor är betydligt svårare att åtgärda än utsläpp från tätorter, industrier och andra punktkällor.
För att få bättre skördar berikas åkrar och betesängar med vanligt gödsel och konstgödsel. Den tillförda näringen kan inte alltid tas upp av växtligheten utan urlakas ur jorden och hamnar i grundvatten eller förs med dränering och diken till vattendrag, floder och hamnar slutligen i de kustnära områdena. Gödsel avger också ammoniak till atmosfären som slutligen regnar ner över land och hav.
Skogsindustrin
När stora ytor av skogsmark avverkas finns det ingen växtlighet som tar upp eller binder näringen i jorden. Utan skogen ökar också vattenflödet i marken vilket leder till urlakning av mineral- och näringsämnen till floder, sjöar och hav.
Avlopp
Avloppsvatten från städer, bostäder och industrier innehåller mycket näring och en stor del hamnar slutligen i havet. I våra reningsverk är det meningen att det avloppsvatten som vi producerar ska tas om hand och renas innan det släpps ut i närmaste vattendrag.
För större reningsverken är det inte så svårt att ta bort en betydande mängd av den fosfor som finns i avloppsvattnet. Med hjälp av olika kemikalier som man häller i vattnet bildas klumpar med bl.a. fosfor, som man sedan avlägsna. I mindre reningsverken saknas ibland utrustning som tar bort fosfor.
Kväve är svårare ta bort från avlopps-vattnet. I vår urin finns det väldigt gott om kväve. Vid en del större reningsverksanläggningar låter man vattnet stå i stora dammar innan det får gå ut till vattendraget. I dammarna kan växter och vissa bakterier ta hand om både fosfor och kväve.
I många andra länder saknas ännu effektiva reningsverk, i vissa fall släpps avloppsvatten ut helt utan rening.
Atmosfären
Förbränning och elektriska urladdningar utgör den största källan till spridning av oxiderade kväveföreningar (gaserna NO, NO2 och NO3, sammanfattas NOx) i atmosfären medan ammoniakavdunstning i jordbruket orsakar de största emissionerna av ammoniumkväve till atmosfären.
Inom förbränningsdelen är bidraget från fordonstrafiken det största, ungefär hälften av kväveoxiderna som släpps ut härrör från fordonstrafik. Till kvävebelastningen på havet bidrar alltså dessutom diffus tillförseln av kväveföreningar via atmosfären.
Sediment
Syrebrist på bottnarna, vilket kan vara en följd av övergödning, påverkar det oxiderade järnet som finns i sedimentet så att det minskar. En minskning av oxiderat järn i sedimentet leder till att fosfor frigörs från sedimentet till den ovanliggande vattenpelaren.