Att det skiftar såpass mycket beror främst på det stora tillflödet av färskvatten från alla de vattendrag som rinner ut i Östersjön, samt på det begränsade vattenutbytet med Atlanten över sunden i sydväst.
Variationen i salthalt ligger bakom mycket av det som ger haven runt Sverige deras särpräglade karaktär. I de följande avsnitten ska vi titta på vilka effekter som de skiftande salthalterna kan leda till.
Salthalten påverkar skiktningen
Salthalten varierar inte bara från ena sidan av den svenska kusten till den andra, utan även i djupled. Eftersom salt är tyngre än vatten, och saltvatten därmed tyngre än färskvatten, så styr salthalten hur skiktningen av havsvattnet ser ut. Det färskare vattnet lägger sig vid ytan, medan det saltare vattnet sjunker till större djup. När skiktningen väl är etablerad, så är den svår att bryta upp. Vattnet i de olika skikten behåller sina respektive egenskaper utan att blandas särskilt mycket genom gränsskiktet, som i Östersjön ligger på 60-80 m djup. I Västerhavet är skiktningen mer fluktuerande och ligger oftast på 10-20 m djup.
Sommartid, när vattnet närmast ytan värms upp av solen, skiktar sig vattnet också efter temperatur. Då varmt vatten är lättare än kallt, bildas på sommaren närmast ytan ett ca 20 m tjockt ytskikt med uppvärmt vatten, men det underliggande vattnet behåller i stort sett sin temperatur som det haft under resten av året.
Ytvatten
Vattnet från alla floder och älvar som rinner ut i Östersjön gör att havsvattnet späds ut, men det blandas inte fullständigt. Färskvattnet i avrinningen är lättare än det salta havsvattnet, så när flodvattnet blandas med vatten från Östersjön bildas ett ytskikt med betydligt lägre salthalt än i vattnet djupare ned.
Djupvatten
Under locket av utspätt ytvatten ligger ett skikt med saltare vatten. Det är avskilt från havsytan, och förnyas i stort sett bara då vatten med samma densitet rinner in genom Öresund och Bälten och vidare mot Östersjöns djupare områden.
Bottenvatten
Längst ned i de djupaste delarna av Östersjöns bassänger finns det saltaste vattnet. Dess tyngd gör att det ogärna flyttar på sig, och det kan därför också kallas Östersjöns äldsta vatten. Efterhand försvagas densitetsskillnaden mot djupvattnet genom turbulens och diffusion, och vid nästa större saltvattensinflöde kan det förnyas om det inströmmande vattnet är tillräckligt salt och tungt.
Läs mer om djupvatten och bottenvatten i artikeln om Inflöden till Östersjön
Vatten- och saltbalans i haven runt Sverige
För att Östersjöns vattenvolym och salthalt ska vara densamma från ett år till ett annat, så måste lika mycket vatten som tillförs via floder och nederbörd (med avdrag för avdunstning) också föras bort genom utloppen i Öresund och Bälten. Men eftersom det är färskvatten som kommer via floderna och salthaltigt vatten som rinner ut i Kattegatt så räcker det inte, det salt som förs ut genom sunden behöver också ersättas om salthalten ska förbli konstant. Det kan bara ske om strömmarna genom Öresund och Bälten går åt båda håll, på samma gång både in och ut i Östersjön, och om vattnet som rinner från Kattegatt in i Östersjön har högre salthalt än vad som finns i utflödet.
Salt, densitet, salinitet
Havets salt innehåller i princip alla grundämnen som finns i jordskorpan, där det också har sitt ursprung. Under årmiljonerna har en jämvikt ställt in sig, så att klor, natrium, svavel, magnesium, kalcium och kalium är huvudbeståndsdelarna i det salt som är löst i havsvattnet. Övriga grundämnen utgör ungefär 1 % av havssaltet. Inte överraskande utgör natriumklorid (NaCl), eller koksalt, med 80 % den allra viktigaste ingrediensen.
De lösta salterna gör att vikten av en liter havsvatten är större än motsvarande volym med färskvatten. Vattnets vikt per liter, eller densiteten, beror i första hand på salthalten men även på temperaturen och det omgivande trycket. Densiteten ökar vid lägre temperatur och vid större djup.
Havets innehåll av salt benämns salinitet, och utgörs av den totala mängden upplösta fasta ämnen i vattnet. Att bestämma saliniteten är inte helt trivialt. Den stora mängden olika ämnen med varierande egenskaper gör att varje metod har sina brister. Ett enkelt sätt att beräkna saliniteten är genom att låta en bestämd volym av vatten avdunsta, och sedan väga de kvarvarande salterna. Men vissa salter binder vatten och vissa avdunstar själva. Dessutom kan andra fasta ämnen finnas inkapslade bland salterna, vilket gör att det inte är någon särskilt exakt metod.
Eftersom den relativa sammansättningen av olika salter är nästan precis densamma i alla världens hav, har en annan metod varit att enbart bestämma halten av en enskild komponent. Den som oftast valts är kloridjoner vilka ingår i natriumklorid, det viktigaste av havets salter. Men det är en ganska omständlig kemisk process, så när metoden att bestämma saliniteten genom vattnets elektriska ledningsförmåga blev tillräckligt exakt har det blivit den allmänt använda standardmetoden. Ledningsförmågan beror på vattnets salthalt, tryck och temperatur, så om de båda senare är kända kan saliniteten bestämmas snabbt och med hög noggrannhet.
Salthalten påverkar både havsvattenståndet och fartygstrafiken
Vattendragen som mynnar ut i Östersjön tillför sötvatten och minskar havets salthalt. Densiteten hos sötvatten är lägre än saltvatten, vilket påverkar havsvattenståndet i olika delar av Östersjön.
I Bottenviken är salthalten 3-4 promille, i Bottenhavet 5-6 promille, i Egentliga Östersjön 6-9 promille och i Västerhavet 15-30 promille. Ju lägre salthalt vattnet har, desto lägre är dess densitet. Eller omvänt uttryckt, ett mindre salt vatten upptar en större volym. Bottenvikens medelvattenstånd är på grund av detta någon decimeter högre än om salthalten varit densamma som i södra Östersjön.
Fartyg som kommer till Östersjön från saltare hav får ett något större djupgående sedan de passerat genom Bälten eller Öresund. Ju lägre salthalt som vattnet har, desto djupare går fartyget eftersom det lättare och mindre salta Östersjövattnet har en svagare lyftkraft. Det är Arkimedes princip, vikten av det undanträngda vattnet är lika med vikten av den kropp som sänks ner i vattnet.