En intensiv lågtryckstrafik från Atlanten mot Skandinavien förekom under första septemberveckan. Den 1-2 passerade ett lågtryck åt nordost över Sverige. Redan den 3 nådde nästa regnväder västkusten och den 4 befann sig ett ganska djupt lågtryckscentrum över södra Norrland. Följande dygn kom nästa regnväder snabbt in över Götaland. Lågtrycket hade rört sig från ett läge väster om Irland den 4 till Jylland följande dygn, men därefter minskade rörelsehastigheten avsevärt.
Den 6 befann sig lågtryckscentrum över Småland med storm på västkusten. Lågtrycket och regnområdet med mycket kraftig nederbörd fortsatte endast långsamt österut. Den 7 låg lågtryckets centrala delar över Östersjön och hade börjat utfyllas. Dygnsnederbördsmängderna den 6 var mycket stora, 40-90 mm, inom stora delar av Dalarna, Hälsingland och norra Gästrikland. Se nedanstående karta.
Under första septemberveckan uppmättes 100-160 mm i södra Dalarna och i delar av Hälsingland och Gästrikland. Normalt för hela månaden får man 60-80 mm. På en vecka föll alltså omkring dubbelt så mycket regn som i genomsnitt faller under de 30 septemberdygnen.
Som följd av årets sena vårflod och mer regn än normalt under sommarmånaderna var de naturliga vattenmagasinen (markvatten, grundvatten och sjöar) ovanligt välfyllda redan vid månadsskiftet augusti-september. Dessutom var vattenkraftverkens regleringsmagasin vid den tidpunkten praktiskt taget helt fyllda. När det så började regna förmådde marken suga upp endast en mindre del av regnet, och följden blev att vattenstånden i vattendragen, främst i östra Dalarna och Hälsingland, steg mycket kraftigt. Stora områden längs Dalälven och Voxnan och deras biflöden blev översvämmade. Några mindre dammar i området gav vika då de inte förmådde stå emot trycket från det tillströmmande vattnet.
Vattenståndet i Siljan, som låg över dämningsgränsen redan den 1 september, steg med inte mindre än en meter på en vecka för att kulminera på 163.04 m den 13, vilket är 112 cm högre än tidigare högsta septembervärde under nuvarande reglering. (Rekordnoteringen alla kategorier är från 1860 då Siljan låg ytterligare två meter högre jämfört med årets septembervärden).
I Dalälvens nedre del i höjd med sjön Runn vid Falun uppmätte man den högsta vattenföringen sedan 1931. I Älvkarleby nära Dalälvens utlopp i Bottenhavet kulminerade inte vattenståndet förrän den 18, d v s ca 12 dygn efter det att det sista regnet föll. Också i Ljusnans tillflöde Voxnan uppmättes mycket hög vattenföring, vilken överträffade 1916 års värde. I Alfta vid Edsbyn registrerades 360 m³/s, vilket kan jämföras med den svåra vårfloden 1977 då man uppmätte 260 m³/s.
Nederbörden föll i början av september speciellt intensivt över Orsa Finnmark, som avvattnas i första hand av Oreälven och Voxnan. Det innebär att avrinningen delades upp mellan två huvudavrinningsområden nämligen Dalälven och Ljusnan/Voxnan. Om regnen hade legat t ex något längre västerut, d v s mer centralt över Dalälvens avrinningsområde skulle konsekvenserna blivit betydligt värre.
Bertil Eriksson, Göran Sandberg
(Källa: Väder och Vatten, september 1985)