Så här i början av den första vintermånaden kan det kanske vara angenämt att tänka tillbaka på sommaren. Eller möjligen inte…? Det var ju så att sommaren 2015 knappast uppfyllde de förväntningar på en varm sommar, liknande den vi hade 2014, som nog rätt många hade. Detta avspeglas i den synnerligen magra skörden av värmevarningar.
2013 införde SMHI en ny varningskategori, nämligen varning för höga temperaturer. Sådana varningar är sedan länge vanliga på sydliga breddgrader, men de används numera också i en rad nordliga länder, till exempel i Kanada och Finland.
Att nu även Sverige slagit in på samma väg har sin upprinnelse i Klimat- och sårbarhetsutredningen från 2007, där det konstaterades att ”värmeböljor med många högsommardagar i följd kommer att bli vanligare och långvarigare”. Kriterierna för klass 1 respektive klass 2-varning fastställdes enligt följande:
Klass 1-varning för mycket höga temperaturer: Maximala dygnstemperaturen ≥ 30º tre dagar i följd.
Klass 2-varning för extremt höga temperaturer: Maximala dygnstemperaturen ≥ 30º fem dagar i följd eller ≥ 33º tre dagar i följd.
För temperaturer något under nivån för klass 1-varning införde man även ett så kallat ”meddelande om höga temperaturer” som ska skickas ut då den maximala dygnstemperaturen når minst 26º minste tre dagar i följd. Meddelandet är inte att betrakta som en varning utan mer som en information främst riktad till sektorer där man på olika sätt har att göra med särskilt känsliga grupper, som till exempel inom sjuk- och äldrevård.
Systemet med meddelanden och varningar för höga temperaturer har nu funnits i tre år och av dessa är det endast 2014 som bjudit på någon mer intensiv värmeperiod med både klass 1 och klass 2-varningar. Till följd av värmen var det då även mycket torrt med flera bränder, främst naturligtvis den extrema skogsbranden i Västmanland.
Blygsamma temperaturer
Sommaren 2015 blev som sagt inte alls lika varm. Maj och juni förflöt utan några som helst insatser rörande värme. Faktum var att större delen av landet hade temperaturunderskott, och så sent som den 4 juni låg årets högsta temperaturnotering på blygsamma 22.0º (från den 20 april i Arvika). Sverker Hellström skriver i ett att vi måste gå tillbaka till år 1864 för att finna ett lika lågt säsongshögsta så långt fram som den 4 juni.
Tendensen bröts tillfälligt i början av juli. Högsommarvarm luft strömmade då in söderifrån och ett meddelande om höga temperaturer för Götaland, Svealand samt sydöstra Norrland följdes raskt av en klass 1-varning för mycket höga temperaturer för Kalmar län utom Öland, Östergötlands län, Södermanlands län samt Stockholms län utom Roslagskusten.
Meddelandet om höga temperaturer kom att stämma ganska bra, utom för delar av Norrland. Å andra sidan hade stora delar av södra Norrland rejält varmt under två dagar, 2-3 juli. Allra varmast var det i Forse i Ångermanland med 32.8º, och detta blev också årets högsta temperatur i Sverige.
Klass 1-varningen gick det dock sämre för. Kriteriet uppfylldes egentligen inte för något av de varnade områdena.
Den 6 juli drog ett lågtryck med regn in från sydväst och därmed var det slut på värmen för resten av juli månad. Den inledande värmeperioden gjorde dock att temperaturöverskottet för juli som helhet dröjde sig kvar, och när månaden summerades hade vi sammantaget en temperatur något över den normala i den sydöstra delen av landet. I media orsakade detta förvåning. Man undrade hur SMHI kunde säga att det var varmare än normalt, när sommaren av så många upplevdes som sval eller rent av kylig. Att och att det helt och hållet förklarades av den varma inledningen av månaden kom ofta i skymundan i rapporteringen.
När vi kom in i augusti steg temperaturerna något, men det blev ingen varaktighet på värmen. Den 18 augusti utfärdades ett meddelande om höga temperaturer för delar av norra Norrland. Värmen kulminerade den 21 augusti då Älvsbyn nådde 28.9º.
Under månadens sista dagar sjönk graderna något och även september inleddes med ganska måttliga temperaturer.