Under hösten så har jag jobbat med att producera SMHI-poddens första säsong ”Klimatforskarna”. Där har vi i tio avsnitt gått igenom olika delar av klimatforskningen och klimatanpassningsarbetet som SMHI jobbar med. Ett avsnitt som jag minns lite extra är det sjunde avsnittet: ”Norra Ishavet riskerar att bli isfritt”, ett avsnitt som handlade om den snabba förändringen av Arktis.
50-procentig minskning
”Den sammanlagda volymen av havsis i Arktis har på sommaren minskat med 50 procent sedan 1980”, det sa klimatforskaren Torben Königk när han gästade avsnittet. Havsisens utbredning har precis som allt annat i klimatsystemet en naturlig variation, men nu finns det alltså en tydlig trend där havsisens utbredning minskar över decennier.
Havsisen otillgänglighet, att den för de allra flesta människor bara kommer vara något man kan se på bild, är kanske vad som gör att det hela känns ännu mer dramatiskt. Alltså själva vetskapen om att även där människan fysiskt inte finns, där förändrar vi.
I poddavsnittet beskriver Torben att om vi följer ett framtidsscenario där människan fortsätter med höga växthusgasutsläpp, då riskerar havsisen under sensommaren att vara helt borta redan om 15 till 20 år. Skulle mänskligheten lyckas att hålla sina utsläpp i linje med Parisavtalet, skulle isutbredningen möjligtvis kunna stabiliseras på en väldigt låg nivå, men även då riskerar isen att försvinna under enstaka somrar.
Uppvärmningsspiral
När den vita isen omvandlas till mörkare hav blir det även en förändring av ytans förmåga att reflektera solljus, det här kallar man för en förändring av ytans albedo. Tänk dig skillnaden när du är ute en sommardag i en vit respektive svart t-shirt. Detsamma sker nu på havsytan, från att isen reflekterat mellan 50 till 85 procent av den inkommande solinstrålningen, till att det öppna havet endast reflekterar omkring sju procent av solinstrålningen.
Här bildas en sorts uppvärmningsspiral. När det blir varmare så smälter havsisen, och när den smälter så absorberas mer värme och jorden värms ytterligare, vilket i sig gör att ännu mer havsis smälter.
Sådana här fenomen, när uppvärmningen förstärker sig själv, kallas för positiva återkopplingsmekanismer. I Arktis finns flera typer av positiva återkopplingsmekanismer, och de bidrar till att uppvärmningen av Arktis går så väldigt fort. Uppvärmningen av Arktis är nämligen upp till fyra gånger så snabb som det globala genomsnittet.
Havsisens viktig för ekosystemet
”Vad spelar det för roll att havsisen försvinner?”, undrade någon på Facebook när vi lagt ut en länk till avsnittet där. Förutom den ökande absorptionen av värme, så finns i isen mikroorganismer som är basen för allt levande i Arktis. Försvinner isen och därmed mikroorganismerna, så riskerar hela näringskedjan upp till isbjörnen att påverkas kraftigt.
Om man i stället ska tolka frågan som ”Vad spelar det för roll för oss människor om havsisen försvinner?” Så är ett av svaren att det kan påverka både den globala cirkulationen i hav och i atmosfär – och då få effekter på breddgrader längre söderut.
Så vill du veta mer om Arktis? Lyssna då på SMHI-poddens sjunde avsnitt Klimatforskarna ”Norra Ishavet riskerar att bli isfritt”, där får du veta ännu mer om havsisen, vad som gör uppvärmningen av Arktis så snabb och om hur arktiska urfolk påverkas av uppvärmningen.