I mitt arbete lär jag mig nästan dagligen något nytt. Särskilt som nyanställd fanns det mycket att ta in. Den största insikten handlade om hur mycket vi människor faktiskt påverkat Sveriges hydrologi.
Jag lärde mig att den största delen av vattenflödena i älvar och åar är reglerad, det vill säga styrd av människan med hjälp av dammar. Och det finns fler diken än naturliga vattendrag i landet. Ofattbara insatser i form av slit och hårt arbete, storslagna planer har skapat detta och var ett led i att bland annat öka tillgänglig mark för odling och bygga ut elkraftproduktionen.
Inte visste jag heller att flottning av timmer påverkat de flesta av landets större vattendrag, framförallt i norr, men även i söder, med rensningar och omledningar eller utbyggnad av ledarmar (konstruktioner som ledde vatten på ett sådant sätt att timmer inte fastnade eller brötades samman). När jag ser bilder från 1900-talet blir jag stum över den enorma mängd timmer som fraktades och den arbetskraft som måste ha krävts. Hur det påverkat vattendragen är svårare att se på bild, men det finns dokumenterat.
När jag läser rapporter dimper insikten om påverkan, som skett under hundratals år, på våtmarker, vattendrag och sjöar, ned i mitt knä och tar andan ur mig. Det är storslaget men också lite skrämmande. Vad är det vi har gjort?
Idag pågår stora och små restaureringsprojekt för att återställa och skapa livsutrymme för de fiskar, djur och växter som fick ge vika när de naturliga vattendragen och våtmarkerna minskade. Djur och växter som vi är beroende av. Arbetet är kanske inte lika omfattande som utbyggnaden av både flottning och vattenkraft, men mycket pågår. Bland annat sker en storskalig omprövning av vattenkraften för att skapa ett modernt och hållbart nyttjande av de svenska vattnen.
I en text av Axel Wallén, Hydrografiska byråns förste föreståndare, blir något tydligt för mig. Han skriver om torrperioden i början av 1900-talet och för resonemang om att ”avbota” vattenbrist för vattenkraften genom att leda över vatten mellan avrinningsområden. Det var en man med storslagna tankar! Kanske tyckte man då att de var på gränsen till vansinniga?
Axel Walléns skrift skapar ett skav inom mig. Han resonerar om en enorm påverkan på hela avrinningsområden utan att notera eventuell följd av detta. Idag har vi lärt oss att vi måste arbeta med naturen eftersom vi är en oskiljaktig del av den. Samtidigt fick herr Wallén på ett sätt rätt. Idag fördelas kraften från älvarna runt till landet. Men inte i form av vatten, utan i form av el.
Historien lärde oss hur ett nytt hydrologiskt landskap växte fram, parallellt med att välfärden ökade. Det skedde inte utifrån en idé, eller från en person. Det skedde över tid, med många personers inblandning och arbete.
Framtiden är oviss och vi behöver storslagna idéer. Det räcker inte att enskilda personer har dessa. Ett stort arbete är påbörjat för att återställa livsmiljön för djur och växter i sjöar och vattendrag. Det är nödvändigt och kommer dessutom göra oss mindre sårbara för torka och översvämningar. Allt detta samtidigt som vi fortfarande kan ha del av den ofattbara kraft det finns i rinnande vatten.
Jag är tacksam för min historia. Den visar på att små och stora steg tog oss dit vi är idag. Allt var inte enbart gott och vi människor kommer säkerligen göra misstag framöver. Det är dock aldrig en anledning för att sluta drömma.
Läs mer om mänsklig påverkan på vatten i SMHIs Kunskapsbank.
//Katarina
