Ett band av mycket fuktig och nederbördsrik luft har dragit in över fjällkedjan, framför allt Jämtland. På senare år har det blivit populärt att kalla sådana här band för atmosfäriska floder.
Vi återkommer med mer siffror senare när ovädret bedarrat. Men den största nederbördsmängd vi sett hittills är 67,2 mm i Digernäset i västra Jämtland under onsdagsdygnet den 12 januari. Det fattades inte många droppar till Jämtlandsrekordet för dygnsnederbörd i januari som är 67,4 mm i Höglekardalen nyårsdagen 1967.
Jag fick hjälp av min kollega Mattias Lindh att plocka fram några kartor som visar att vi mycket väl har ett mönster i atmosfären som kan liknas vid en flod, åtminstone bildligt. Även den norska vädertjänsten beskriver det här som en atmosfärisk flod. Jag har sett att även till exempel våra schweiziska kollegor gör det i en krönika över det rådande vädret i Nordeuropa.
Vi ser på bilden att vatteninnehållet i en pelare rakt upp i atmosfären motsvarar ungefär 20-25 mm nederbörd nere vid marken. Nu har det ju fallit lokalt över 60 mm senaste dygnet. Men den atmosfäriska floden rör sig och fyller hela tiden på med ny fuktmättad luft.
Vi kan även se att fuktighetsinnehållet i atmosfären ovanför Norrlandskusten är betydligt mindre. Det beror på att den mesta nederbörden har fastnat i de norska och svenska fjällen och östra Norrland hamnar då i så kallad regnskugga.
När det är intensivt och dramatiskt väder av det här slaget så brukar det vara förknippat med kraftiga jetströmmar på cirka 10 kilometers höjd. Vi ser på den här kartan gällande natten till den 13 januari att det finns ett långt stråk med vindar i jetströmsnivå på 180-200 knop (90-100 m/s) från Island och in mot mellersta Norrland.
Modern teknik hjälper oss att hitta mönster
Modern teknik i form av numeriska prognosmodeller, radar- och satellitbilder är mer eller mindre en förutsättning för att vi ska kunna hitta den här typen av mönster i atmosfären.
Med rätt eller orätt kan man göra jämförelsen med så kallade "snökanoner" som kan bildas över främst Östersjön. Det är smala och stationära band av snöbyar som bildas över exempelvis Finska viken och drar in över en och samma punkt vid svenska kusten. Även detta är något vi knappast hade kunnat upptäcka utan hjälp av radar- och satellitbilder.
Sverker Hellström