Normalt är Stilla Havet varmast i väster, kring Nya Guinea och Indonesien. När havsytan värms upp under dagen stiger varm och fuktig luft och bildar stora åskmoln, vilket i sin tur ger stora regnmängder. Cirkulationen i atmosfären för luften högt upp och mot Sydamerikas kust där den sjunker och avger betydligt mindre nederbörd.
Passadvindarna för sedan luften och det varma ytvattnet tillbaka västerut och ger då plats åt kallare djupvattnet att välla upp längs ekvatorn i form av en kall tunga som sträcker sig från Sydamerika och västerut.
Förskjutning österut
När El Niño inträffar försvagas passadvindarna, alternativt att de ändrar riktning, vilket medför att det varma ytvattnet, liksom molnsystem och regnväder, inte förs tillbaka västerut utan i stället fortsätter österut.
Därmed förändras också den globala, storskaliga atmosfärscirkulationen liksom vädret i stora delar av övriga världen. Förskjutningen österut innebär bland annat torka i Indonesien och Australien samt kraftiga regn och orkaner i centrala Stilla Havet, något som är mycket sällsynt där.
Även Ecuador och Peru längs Sydamerikas västkust, som normalt har ökenliknande klimat, får kraftiga regn som orsakar översvämningar och erosion av det annars torra landskapet.
När El Niño klingar av återgår havet och atmosfären antingen till normalläget eller till en kallare ytterlighet – La Niña. Det kan även uppstå en ny El Niño.
Globala effekter
På NOAA följer man havs- och atmosfärsförändringarna över Stilla Havet med hjälp av observationer och modeller. Man har bland annat sett att den globala medeltemperaturen påverkas av förändringarna med en fördröjning av tre månader.
Prognoser görs, dock inte av SMHI, för när nästa El Niño kommer att uppstå. Fenomenet är dock nyckfullt och prognoserna kan bli falska alarm.
Vid tre tillfällen i modern tid har mer kraftfulla El Niños observerats; 1997-98, 1982-83 och 2015-16.
Fördjupad information
I högerspalten finns länkar till ett antal artiklar, som beskriver ENSO mer i detalj.