Ozonskiktet och klimatet

Många miljöproblem har på senare tid hamnat i skuggan av klimatfrågan. Några förväxlar dessutom ozon- med klimatfrågan, vilket delvis kan bero på att det faktiskt finns kopplingar dem emellan. Men hur står det egentligen till med ozonskiktets uttunning som var ett av 1990-talets mest uppmärksammade miljöhot?

Under 1980-talet var hotet mot ozonskiktet högaktuellt. Forskning och mätningar hade visat att ozonskiktet påverkades av mänskliga utsläpp av ozonnedbrytande ämnen, framförallt av CFC (klor-fluor-karboner), som används i kyl, frys och isolermaterial.

Det resulterade 1987 i Montrealprotokollet, ett internationellt traktat, för att begränsa de ozonnedbrytande ämnena. Hade inte Montrealprotokollet och dess skärpningar i efterföljande avtal följts hade vi globalt idag haft ett mycket tunt ozonskikt, kanske nära en halvering över Europa och med en motsvarande ökning av den ultravioletta strålningen.

Detta hade påverkat växter, djur och människor mycket negativt. Nu stannade ozonuttunningen över Europa vid 5-10%. Störst förändring har observerats under våren över Antarktis, där det årligen återkommande ozonhålet innebär en halvering av ozonskiktets tjocklek.

Kraftiga variationer

Regelbunden uppföljning av både ozonskikt och UV-strålning görs av SMHI på uppdrag av Naturvårdsverket och Strålsäkerhetsmyndigheten. Ozonskiktet varierar kraftigt, dels mellan olika dagar, dels under året. Detta beror i huvudsak på storskaliga strömningar i stratosfären.

Även över längre tidsperioder förekommer variationer bland annat kopplat till variationer i solstrålningen. Mängden ozonnedbrytande ämnen i atmosfären har börjat minska. Men på grund av den betydande naturliga variationen, i kombination med att den förväntade återhämtningen sker långsamt, så har de senaste mätningarna ännu inte kunnat påvisa någon helt säkerställd positiv utveckling av ozonskiktets tjocklek globalt. Det Antarktiska ozonhålet fortsätter att uppkomma varje år, men i den vetenskapliga utvärderingen av ozonskiktets utveckling från 2018 (se länk i högerspalten) gös bedömningen att ozonskiktet över Antarktis har börjat återhämta sig. Uppskattningsvis kommer det dock att dröja ytterligare flera decennier innan ozonskiktet över Antarktis har återhämtat sig till nivåerna som rådde omkring 1980.

Globalt sett har läget inte förvärrats sedan 1990-talet. För norra halvklotets mellanbredder är bedömningen att ozonskiktet ska ha återhämtat sig någon gång under 2030-talet medan det på södra halvklotet kommer att dröja ytterligare något decennium. Detta eftersom CFC-halterna i atmosfären redan har börjat minska.

Klimatförändringen påverkar ozonet

Ett frågetecken för ozonskiktet är den pågående klimatförändringen. Mängden växthusgaser påverkar både stratosfärens temperatur och den allmänna strömningen av luft.

En direkt koppling finns i och med att temperaturen blir lite lägre på ozonskiktshöjd då växthuseffekten ökar (varmare vid jordytan). Detta ger en minskad nedbrytningshastighet av ozon om de ozonnedbrytande ämnena fortsätter att avta.

Enligt simuleringar med klimatmodeller väntas också transporten av ozonrik luft från tropikerna mot polerna att öka. Jämfört med förhållandena som rådde före 1980 kan därför kan ozonnivåerna på sikt bli högre på mellanbredder och höga latituder medan det i stället blir en minskning över tropikerna, där UV-strålningen redan är som högst.

Begränsat utsläpp av växthusgaser

En poäng i detta sammanhang är att Montrealprotokollets begränsningar av de ozonnedbrytande ämnena, utöver att skydda ozonskiktet, dessutom har haft en mycket positiv effekt för att lindra ökningen i växthuseffekten.

Detta beror på att flera av de ozonnedbrytande ämnena är synnerligen kraftfulla växthusgaser. Klimateffekten av Montrealprotokollet minskar efterhand, allt eftersom de ozonnedbrytande ämnena försvinner ur atmosfären.

Montrealprotokollet har alltså bidragit till att begränsa utsläppen av växthusgaser, men allra störst betydelse har det kanske haft som ett positivt föredöme i internationellt arbete och som ett exempel på att det går att lösa globala problem.