Sammanfattning
Projekt
I denna rapport beskrivs en verksamhet med miljöövervakning i de öppna havsområdena runt Sverige, från Kattegatt till nordligaste delen av bottenhavet. SMHI utför arbetet på uppdrag av Naturvårdsverket, eftersom verksamheten ingår i det nationella programmet för övervakning av miljökvalitet - PMK. Större delen av resultaten överlämnas som ett svenskt bidrag till Helsingforskommissionens program för övervakning av Östersjöns marina miljö (BMP -Baltic Monitoring Programme).
Övervakningen utförs genom att prover insamlas under regelbundna expeditioner i Kattegatt, Öresund, Östersjön och Bottniska Viken. Fysikaliska, kemiska och biologiska parametrar bestäms i vattenprover, bottenfaunan studeras i sedimentprover och prover från fisk och mussla insamlas för bestämning av olika miljögifter.
Arbetet utförs helt integrerat med den löpande oceanografiska verksamheten vid SMHI. Genom detta blir resultaten av SMHis eget undersökningsprogram tillgängliga för miljöövervakningen. Därför innehåller denna rapport betydligt mer information än vad PMK finansierar.
Resultat
Vintern 1989-90 var mycket mild; det var faktiskt den fjärde osedvanligt milda vintern i rad. Utbredningen av havsis var liten i de svenska farvattnen. I stort sett var det bara Bottenviken som var istäckt och och detta istäcke bröt upp cirka två veckor tidigare än normalt.Början av 1990 var varm, blåsig och nederbördsrik, speciellt i sydsverige. Våren kom tidigt och var varmare än normalt. Från och med maj blev vädret instabilt och sommaren var sval och ostadig. Hösten var nederbördsrik men lugn, medan däremot december var blåsig och mild.
Temperaturen i havsvattnet blev därför, liksom under 1989, högre än normalt under hela eller nästan hela året och mest märkbart under vinter- och höstmånaderna. Temperaturerna har inom hela havsområdet legat ca 1 - 3 °C högre än långtidsmedelvärdet för perioden 1979 - 89.
Oxygenförhållandena i Kattegatt visade återigen en tillfällig nedgång i den sydöstra delen under sensommar och tidig höst. Trots att hösten var ovanligt lugn och omblandningen i vattenmassan relativt liten återgick oxygenhalterna till normala värden och någon riktigt utbredd oxygenbrist uppstod inte. I stora delar av Östersjön fortsatte dock de dåliga oxygenförhållandena i djupvattnet under hela året. Inte heller under 1990 inträffade något betydande inflöde av oxygenrikt vatten som kunde ventilera djupbassängerna.I Bornholmsbassängen fanns svavelväte i ett tunt skikt (med förgrening in i Hanöbukten) vid bottnen under hela året med undantag för augustiexpeditionen. I Gdanskbäckenet är skiktningen nu borta och inblandning av oxygen har kunnat ske från ytlagret, vilket haft en positiv effekt på bottenvattnet. I den östra Gotlandsbassängen är det nu mer än 13 år sedan det senast fanns oxygen i bottenvattnet. I motsats till detta har både norra centralbäckenet (med Landsortsdjupet) och djupområdet mellan Gotland och fastlandet varit helt fria från svavelväte under året.
Närsalterna uppvisade inga ovanliga eller oväntade variationer under året. Under vinterperioden fanns fosfat och nitrat i ytvattnet i normala halter, som i samband med primärproduktionen under våren gick ned till låga eller knappt mätbara nivåer, för att sedan på nytt stiga under hösten.
Analyserna av petroleumkolväten visar att halterna under våren 1990 var överlag något lägre än halterna under 1980-talet, vilket tyder på att belastningen med oljeföroreningar inte genomgått några påtagliga förändringar. Vid höstexpeditionen var halterna låga i ytan medan de på 10 m (och 30 m) djup var genomgående höga eller mycket höga inom hela havsområdet. Anledningen till detta har inte kunnat fastställas, men det torde inte röra sig om kontamination av proverna.